En Bonchi-sommar på balkongen

 

Hej,

Det är mitten på september och sommaren har gått. Det har inte blivit några fortlöpande uppdateringar över sommaren. jag hade tänkt en uppdatering kring midsommar men den helgen blev alla fem sjuka.

De överlevde allihopa men jag fick klippa ner dem kraftigt och det tog tid innan de hämtade sig och satte fart att växa igen och komma i kapp och förbi i utvecklingen. Det de drabbades av var troligen en bakteriell infektion och jag själv troligen orsaken. Jag hittade ju inte perlit för att lätta upp den tunga jorden när jag planterade dem i de slutliga 10 liters krukorna. Stället blandade jag jorden jag köpt med sand från utomhus. Jorden med sand blev luftig och lätt dränerad men när sommarvärmen kom på riktigt var det nog inte bara chili som växte i krukorna.

Trots bakslaget han de växa sig fullstora, blomma och få frukter som nästan hann mogna till rött trots att slutet på augusti och början på september var kall och grå. Vid sista mätningen ett par veckor innan jag klippte ner dem och tog in dem för att bli Bonchi var de två längsta runt 73-74cm höga. På fröpåsen står det 50cm som angiven höjd.

Fotot är taget lördagen den 11 september precis innan jag klippte ner dem och omplanterade dem för att stå i min bokhylla. Nästa uppdatering får vi se hur de har hämtat sig och utvecklas inomhus som miniatyr träd.

Ha det bra tills dess!

Föregående inlägg: Bonchi en handfull veckor.

Bonchi en handfull veckor

 I dag är det alltså fem veckor sedan frösådden och det blev den välbehövliga omplanteringen från frökrukorna i måndags. Vädret blev som utlovat med en fin varm kväll som upphävde trenden med två veckor av mer eller mindre massivt regnande. 

Plantorna hade de alla vuxit igenom den inre cellulosakrukan (de stod i dubbla krukor) i varierande grad. Värst såg det ut för den individen som blev avfotograferad och syns i bilden ovan uppe till vänster. Den stackaren blev av med ganska mycket rötter vid omplanteringen vilket gjorde att den såg rejält vissen ut utan att reagera på ljus eller konsumera något av vattnet den fick med omplanteringen. De andra började trivas redan dagen efter omplanteringen. Det gjorde inte så mycket i långa loppet att den hamnade några dygn på efterkälken för när den väl hade läkt sina rötter tog den igen förlorad tid och är nu återigen herre på täppan i storlek, vart fall om man räknar i bladmassa. Livskraftig individ som kommer passa bra som en chili bonsai.

Som synes på bilden överst till höger jämfört med bilden i nederkant har de börjat fylla ut krukorna bra på dessa sex dagar. De två största har utvecklat sitt andra par karaktärsblad och man börjar skymta det som snart ska bli det tredje. Blir snart dags för omplantering igen. Hade det inte varit för att jag är tvungen att ha dem inne tills de är avhärdade och min växtlampan inte täcker så stor yta hade jag satt dem i större krukor. Nu under helgen har jag börjat låta dem stå ute på balkongen över dagarna och snart får de stå utomhus dygnet runt. Så snart är det med välja storlek på krukor inget problem längre. 

Återkommer med en liten uppdatering när de har anpassat sig för sin sommarbostad på balkongen så får vi se vad de har för krukor då.

På återseende! 

Nästa inlägg: En Bonchi-sommar på balkongen. 

Föregående inlägg: Bonchi en månad.

Bonchi en månad

 Hej,

Tiden går fort och nu har mina fem chiliplantor fått lite mer blad. Mellan andra och tredje veckan hände det inte mycket men nu den senaste vecka - Oh, boy! Jag har blivit lite tagen på sängen hur fort de vuxit och inte sett att behovet av omplantering så snabbt skulle bli akut. I går började de två största rulla ihop sina bladkanter lite och vissa symptom på stress. Jag trodde att det berodde på att växtlampan kommit för nära när de blivit högre, men det var det inte. Inte heller var de uttorkade. Jag tror att platsen i krukan blivit för liten vilket kan ge samma symptom som underbevattning. De två större ser mer vissna ut i dag men växer och börjar bilda en ny uppsättning blad i toppen. 

Jag skulle planterat om dem i dag men det har ösregnat hela dagen. Inte bara för chilisarna har regnet varit olyckligt, utan även för alla växterna i naturen. Vi behöver absolut inte mer regn nu utan marken är vattensjuk som det var. 

I morgon säger prognosen att det ska vara uppehåll och efter det stort sett regn till helgen. Vilket fall som helst nästa bild på dem ska de synas i nya krukor. 

På återseende!

Nästa inlägg: Bonchi en handfull veckor.

Tidigare inlägg: Bonchi två veckor in. 

Bonchi två veckor in

 Hej,

Tänk vad tiden går fort! Det är redan två veckor sedan jag startade det lilla sidoprojektet att plantera chilifrön för att odla chili-bonsai, även populärt kallat för Bonchi.

Jag tänkte att det kunde vara kul med en liten uppdatering om vad som hänt sedan dess. Två av de fem bröt jordytan exakt en vecka efter sådd och de andra tre syntes dagen efter. Detta  trots en kylig start. ”Värmerekordet” inne i lägenheten har varit 22,1 grader medan den mesta av tiden har varit under 20 grader. Chili vill helst ha över 25 grader för att gro men efter de grott trivs de i de temperaturer jag uppnår. Lite orolig att det skulle ta jättelångtid att gro och att jag inte kan påverka temperaturen mer än den redan var inne köpte jag ett litet minidrivhus med inbyggd värmeslinga i botten för strax över 300 kronor. Ingen kvalitets grej med andra ord men fullt tillräckligt för att värma upp jorden det lilla sista som behövdes för att få fart på grodden.

Den senaste veckan har alla fem kommit ovanför jord och stått under växtlampan som ger dem artificiellt dagsljus mellan 6.00 och 22.00, de delar dygnsrytm med mig vilket är bra då de står i mitt sovrum ovanpå på mitt datorskrivbord. Fönstret är redan okuperat och vätter mot nordöst så de får nöja sig med växtljuset tills de är så stora att de kan flytta ut på balkongen som är i sydläge. 

De verkar trivas där de står och en av den börjar man kunna urskilja en början på tillväxt av karaktärsblad, vilket normalt tar två till fyra veckor att utveckla. De verkar följa tidsplaneringen så långt.

Jag återkommer med en ny uppdatering när de har fått sina första riktiga blad (eller något annat inträffar).

På återseende!

Nästa inlägg: Bonchi en månad.

Tidigare inlägg: Så frön för Bonchi.

Så frön för Bonchi

 I dag startade jag ett nytt sidoprojekt här på Shakuhachidagboken genom att så några frön. Dygnet har många timmar och veckan många dagar så det finns tid att göra fler saker med japansk anknytning än spela shakuhachi och laga japansk mat utomhus. Detta projekt har även en liten anknytning till matlagning så de kan bindas samman.

För lite mer än en vecka snubblade jag över något som kallades för Bonchi som är ett sammansatt ord av Bonsai och Chili. Bonsai är konsten att odla miniatyr växter på ett fat eller liten kruka och få dem att se stora och gamla ut. Om man förvandlar en chiliplanta till en bonsai får man en chilibonsai eller som de populärt kallas för en Bonchi. 

Jag har haft en bonsai, en kinesisk alm, för många år sedan. Jag köpte den i en handelsträdgård i Varberg. Vad jag inte visste om bonsai då var att just kinesiska almer ofta massodlas i stora ”bonsaifabriker” och drivs upp väldigt hårt och skickas ut till försäljare ofta halvsjuka och till och med redan döendes. Min var tyvärr en sådan och den dog och jag hade inte kunskapen och erfarenheten att rädda den. Därför bör man inte köpa en bonsai från annat än sådana som hängivet själva sysslar med hobbyn och odlar bonsai för sig själva och säljer av dessa. Detta gör oftast att en bra och frisk bonsai kan vara en dyr investering då det tar många år och mycket arbete att driva upp en hälsosam bonsai. Ett långsamt växande träd är sedan väldigt känslig för nybörjarmisstag och det tar lång tid att rätta till dem. Trädsorter man oftast finner som bonsai har allt annat än bråttom att utvecklas då de kan leva hundratals år. En chili däremot i den vilda ursprungliga formen däremot har "bara" 30-50 år att hinna leva fullt ut om den har tur och odlade sorterna högst 15 år. Som perspektiv - 15 år är den ålder ett träd kan börja likna en utvecklad bonsai.

Det är här en bonchi blir extra intressant för en nybörjare som vill lära sig att sköta och forma en bonsai. Man kan köpa en chiliplanta billigt eller som jag försöka odla upp plantor från frön. Chilibusken växer relativt fort och tål kraftig beskärning vilket gör att misstag lättare går att fixa.

Jag köpte en påse frön på jobbet och några såkrukukor vilket inte är en stor ekonomisk investering. Påsen innehöll sex frön och jag blötlade den i går. Ett frö försvann någonstans i hanteringen så det är fem frön som planterades i dag.

Planen är att de plantor som gror sedan ska få växa så stora de kan på balkongen fram tills det blir risk för frost i höst. Då ska de som klarar sig så långt beskäras ner och planterar som bonsai och flytta in. Förhoppningsvis blir detta projekt mer än ett enda inlägg. 

Här är en länk till sidan som fångade mitt intresse och som den intresserade kan lära sig mer om bonchi på: https://www.fatalii.net/Bonsai_Chiles_Bonchi.

Lycka till om du också börjar odla bonchi och på återseende!

Nästa inlägg: Bonchi två veckor in.

Filtrera livets källa

 

Den som har hängt med vet att jag under påskhelgen var iväg till Kolebäcken för att utforska möjligheten att använda den som en källa till vatten att dricka. Jag var ju inte helt nöjd med vattenkvaliteten och planerade då att köpa ett vattenreningsfilter och återvända. Jag beställde ett Sawyer Mini-vattenfilter som kom i veckan. 

Ute kändes det precis som vädret under påsken med under 10 grader varmt och kall frisk nordanvind samt halvklart. Förutom att jag hade ett vattenreningsfilter i ryggsäcken samt att ryggsäcken var mindre och lättare var den enda skillnaden att det var något grönare ute. De tidiga träden har bladen precis slagit ut och prydnaskörsbärsträden hemma på innergården sover än. Vid den här tiden på senare milda år har de varit igång och blommat i slutet av april. 

Vid Kolebäcken är det mest barrträd och de ändrar sig inte mycket ändå från gång till annan. Jag filtrerade vattnet när jag kom på platsen där jag tog vatten förra gången. Tycker att den behöll mycket av den gröna färgen ändå men bismaken blev påtagligt mindre. Jag tillagade Ramen på det filtrerade vattnet och smakförstärkt med Ernst Julte maskerades  vattnets svaga färgning och skogssmak ändå och soppan smakade som den brukade. Jakten på den bästa lägerplatsen med tillgång på bra vatten fortsätter. Nästa gång kommer jag troligen att söka efter Hällesjön en plats jag aldrig varit på, vilket gör jakten på en livskälla att dricka ur ännu mera äventyrligt. Det gäller att leta fram kompassen och silverputsen så jag kan putsa upp ’komma hem-grodan’ runt halsen.

På återseende!

Relaterade inlägg: Att dricka ur livets källa.

Skål, kokosnöten är inte hel!

 

När jag skrev inlägget Busväder och risiga påskägg skrev jag att jag även hade köpt en trasig kokosnöt. Jag tänkte prata lite om den nu.

Som ni säkert listat ut med hjälp av titeln och bilderna så är den trasiga kokosnöten en restprodukt från kokosindustrin där skalet förvandlats till en liten vacker skål i stället för eldats upp som skräp. Det är nog bara Povel Ramel som har problem med att öppna kokosnötter med tanke på att det finns så många produkter på marknaden som innehåller eller består av kokos. Det måste vara massa skal som eldas till ingen nytta.

Detta har det belgiska företaget Bambaw, mest kända för sina bambuprodukter de säljer som ersättning för plast och engångsartiklar, tagit fasta på och köper kokosnötskal från Bali och gör skålar av dem. 

Jag kom av en slump i kontakt med dessa skålar när var inne på sidan Jordklok.se och handlade bland annat den veganska misosoppan jag hade till mina risbollar i inlägget jag nämnde ovan. Jag hade redan sedan tidigare sneglat på mörkare skålar som komplement till den vita i plast som synats här på bloggen. Jag fastnade för konceptet att återvinna naturmaterial i stället för ytterligare en i plast. Dessutom är varje skål eftersom den inte är maskinellt och industriellt framtagen helt unik, precis som naturen har gjort mig unik.

Det stod i beskrivningen att skålen skulle rymma mellan 500 och 600ml (varje skål är ju unik och därför finns variationen). Min rymde exakt innehållet av en 50cl petflaska och då var den fylld till bredden. Min skål är alltså på den mindre änden på skalan och jag hade gärna sett att den rymt lite mer. Den duger dock bra som ramenskål som synes på bilden. 

Det blev alltså snabbramensoppa i dag som premiär för skålen. Varför just dessa femkronors koreanska snabbramen var för att jag ville testa en grej ytterligare. Jag hade nämligen läst om ett trick som japanska studenter kör med för att piffa upp sin snabbramen, nämligen att slänga med en tepåse i vattnet när man kokar. Jag har inga tepåsar men något bättre, nämligen en tekula för löste efter behag. Den fyllde jag med lagom mycket Ernst Julte (den som jag tidigare använde i Ochazuke.

De japanska studenterna har rätt och Björn Ranelid skulle nog ha utbrustit i ett högt men ödmjukt "Herrrrrrrrrrrre Guuuud vilken skillnad". Så tekulan åker med nästa gång det vankas snabbramen.

På återseende!

Länkar till skålen: Jordklok.se, Bambaws hemsida.

Länkar till tipset med att koka med te: Foodbeast.com, Soranews24.com.

Relaterade inlägg: Busväder och risiga påskägg, Ochazuke på Ernst.

Dricka ur livets källa

 

När jag var ute vid Kolebäcken på påskdagen och skrev om det i inlägget Busväder och risiga påskägg sa jag att jag skulle återkomma med att berätta varför jag tog med mig vatten ifrån bäcken. Nu är det dags!

Anledningen hänger ihop med matlagningen i allmänhet och riskokning i synnerhet. Förra äventyret var tänkt att prova min större ryggsäck med mer packning och att öva på det med att koka perfekt japanskt kortkornigt ris ute, allt detta för att förbereda att vara ute längre period än dagstur. Koka riset kräver mycket vatten i förhållande till mycket annat som kan tillagas. Det ska sköljas två gånger, sedan blötläggas och efter det koka i vatten. Det blir att byta vatten fyra gånger. Kan man då hitta ett eller par ställen i naturen där bra vatten finns på plats slipper jag bära massa vatten med mig.

Med tanke på hur grönt vattnet i från Kolebäcken såg ut när jag fyllt petflaskan kunde jag hält ut det igen i stället för bära med mig det hem. Nyfikenheten tog överhand och jag tog hem det och kokade det i fyra minuter dagen efter och provsmakade. Det blev liksom ett dagen efter skogsbad efter skogsupplevelsen på plats dagen innan. Man ska ju inbjuda sig själv att ta in naturen med alla sinnen så, Skål! Hur smakar Kolebäcken då? Om jag ska försöka sammanfatta dess bouquet på ett Bengt Frithiofssonskt sätt skulle jag säga stark humuskaraktär med inslag av mossa och eftersmak av champinjon. Kanske inte helt förvånande då den lilla bäcken ringlar igenom barrskog med mycket mossa. De tre munnarna jag sippade på ur glaset var inte vedervärdigt men inget jag vill ha som dricka eller smaksättning på riset. Är nog inte många människor som vet hur Kolebäcken smakar av egen erfarenhet. Jag ska skaffa ett vattenfilter och prova filtrera det nästa gång.

På återseende!

Relaterat inlägg: Busväder och risiga påskägg, Filtrera livets källa.

Att skriva sitt namn på japanska

 Hejsan,

Detta blir ett inlägg som jag inte tänkt mig att skriva utan ämnet snubblade på mig under dagen. Det här kommer att bli mitt andra inlägg på bloggen som omfattar mitt namn på japanska. Första gången var för några år sedan då jag döpte mig själv med ett Dharma-namn som den hobbymunk jag är. Varför? Jo, för att ingen annan gav mig ett sådant namn döpte jag mig själv till Hanaryū (Blomsterdrake) i inlägget Mitt namn är?

Nu blev det alltså återigen tillfälle att leka med namn på japanska. Skoj, för på den här bloggen gillar vi japanskt! Vi tar det från början.

Det hela började med att en vän hade hittat ett Facebook-inlägg på Rix Morronzoo där man med en tabell kunde bokstav för bokstav översätta sitt personnamn till japanska. Vännen delade sitt översatta för- och efternamn på sin vägg och det såg ut som ett aprilskämt, inte klokt någonstans.

Här jag ska visa mitt namn Pierre Eriksson översatt till japanska enligt Rix FM-style: Nokikushishiku Kushikimeariarimoto.

Folk skrev i kommentarsfältet på Rix FMs Facebooksida att namnen var för långa och tyckte japaner verkade lite knäppa. Skulle jag stöta på en japan och presentera mig med detta skulle denne nog också tycka att jag var knäpp.

Eftersom bollen var i rullning och jag älskar det japanska tänkte jag göra något konstruktivt av detta elände och berätta seriöst efter bästa förmåga om japaners sätt att skriva.

Lite om japanska sätt att skriva

Kanji är skrivtecken som japan har lånat i från kinesiskan. Kanji består av förenklade bilder som beskriver ord. Exempel sol skrivs med tecknet ⽇ som symboliskt presenterar en uppåtgående sol. Ordet mellan skrivs med tecknet 間. Visst ser man tydligt solen mellan dörrarna? Tecknet för mitten är kanske tydligaste exemplet och självförklarande 中. Kanji är det vanligaste och mest accepterade sättet att skriva inhemska personnamn på. Tillexempel namnet Maiko kan skrivas på olika sätt och då få olika betydelser. Maiko skrivet 茉莉子 betyder Jasminbarn.

Hiragana (kvinnlighand) är ett fonetiskt skrivsätt som används främst till att komplettera kanji i text då japanskan skiljer sig från kinesiskan. Det känns igen på sin mjukare mer runda stil. Ett exempel på hiragana är tecknet No の som används som motsvarighet till vårt genetiva s. Solens mitt kan alltså skrivas ⽇の中. I vissa fall kan även inhemska personnamn skrivas i hiragana. Maiko skulle då bli まいこ och stavas på detta sätt oavsett vilka kanji man använder då hiragana är fonetiskt och bygger på uttal.

Katakana (manlighand) Bygger på samma fonetiska grund som hiragana men skrivs med mer kantiga tecken som ser mer maskulina ut i kontrast till de mer runda i hiragana. Katakana används till att skriva utländska låneord som tillexempel öl lånat från engelskans beer. Det stavas ビール och uttalas då som Biru. Även utländska namn på person stavas med katakana och dit kommer vi strax.

Lite om namn på Japanska

Japan skiljer sig lite från oss. Där är familjen det viktigaste och individen mer sekundär. Därför börjar Japaner tvärtemot oss med familjenamnet först. Jag är alltså Eriksson Pierre där och inte Pierre Eriksson. Eftersom hiragana och katakana bygger på fonetik (ljudning) är det kanske bra att man väljer tecken som låter mest likt hur man själv skulle uttala sitt namn.

Mitt namn på japanska

Använder man av teckentabellen för katakana i bilden ovan och börjar med efternamnet skulle mitt namn kunna uttalas som E-Ri-Ku-So-N Pi-E-Ru och skrivas (enligt Google översätt) エリクソン ピエール .

Om man tar det i den ordning som vi är van alltså skriver Pierre Eriksson vad låter mest autentiskt japanskt?

Pieru Erikuson eller Nokikushishiku Kushikimeariarimoto?

Mer att läsa: Katakana på Wikipedia, Tabell över katakana som PDF.

Relaterat inlägg: Mitt namn är?

Busväder och risiga påskägg

 I går hade jag tänkt att gå ut i naturen och göra nytt försök att koka ris i naturen för att fira påsk. Denna gång skulle jag ta med mig en riktig rostfri gryta med tjock botten och även köpt en annan gasbrännare som pallar den tyngre vikten. Alltså planen var mer typ hemmakök än lättviktscamping.

Som ni märker på hur jag beskriver planen blev det inte riktigt som planerat. Det tidiga vårvädret var som vanligt nyckfullt och ombytligt och satte käppar i hjulet. Morgonen och förmiddagen var relativt bra med mestadels sol även om vissa vindbyar var friska och kyliga. Temperaturen var kring 10 grader. Jag packade min 60 liters ryggsäck full med saker för att sätta upp ett helt läger och ryggsäcken landade nog på minst 20 kg med alla icke lättviktiga prylar.

Efter lunch gick jag till affären och köpte avokado, salladslök, champinjoner, jordnötter och salt. Ris hade jag sedan tidigare och vegansk misosoppa köpte jag på jordklok.se. Där köpte jag även sån där trevlig deodorantsalva för oss som inte vill dränka armhålorna i aluminium. Man luktar inte direkt smultron när man ska släpa ett helt shakuhachi nomadläger i ryggsäck flera kilometer. Jag luktade inte smultron med den nya deon heller men väl lavandel. När jag väl online-shoppade soppbas och deo köpte jag även en begagnad och trasig kokosnöt för miljöns skull (mer om det i annat inlägg).

I affären när jag köpte de färska ingredienserna hittade jag ett superbilligt fynd utanför min inköpslista. Det var på ölhyllan där de sålde ut öl av märket Corona superbilligt. Antar att inte många är sugna på Corona öl dessa dagar. Jag är en rätt rationell människa och förknippar inte det mexikanska ölet som funnits långt före pandemin med det virus som fått dela dess namn. Dessutom är jag nyfiken och aldrig testat ölet så med nedsatt pris och allt tog jag en flaska. 

När allt var packat och inhandlat var det dags att vandra av och då var klockan runt 14-snåret. Medan vandrade blev solen allt mer frånvarande och vinden mer påtaglig. Väl framme var himlen täckt av tjocka moln och den tilltagna vinden var mer eller mindre konstant och temperaturen droppat med två grader. Det verkade som busväder var på gång! Det kändes inte som läge att packa upp allt och dra igång så jag satte mig och försökte lära mig och öva på inledningen på Haru no Ogawa (春の小川) som är en japansk folksång som fritt kan översättas till "En ström på våren" och handlar om en flod om våren. Det har spekulerats om vilken flod det gäller då kompositören inte nämt det, men en teori är att det rör sig om Shibuyafloden som rinner igenom centrala Tokyo och närheten av där kompositören Takano Tatsuyuki levde när han skrev visan 1912. Det blev dock ingen vårkänsla trots att jag satt och spelade intill vårströmen i Kolebäcken. Tvärtom blev det mörkare och mörkare och jag kände att regnet närmade sig så jag hällde ur det medtagna vattnet för matlagningen och blev 4 kg lättare. Fast jag tog en halvliter av bäckens vatten med hem (mer om det i annat inlägg), så i praktiken blev jag bara 3,5 kilo lättare nu när jag undflydde regnet hemåt.

En timme efter nått hemmet började det regna kraftigt som fortsatte ihärdigt hela kvällen och natten då det övergick till snö och hagel allt medan det blåste så det ven om husknutarna. Mat behövde jag ju en då så jag lagade det jag tänkt ute hemma i köket. Menyn som ses på bilden består av följande:

Misosoppa (味噌汁) med salladslök och champinjoner. Soppan var färdig i portionsförpackning förpackade om sex portioner. Bara att värma vatten och röra ut mixen och tillsätta löken och svampen. Traditionellt är buljongen i misosoppa gjord på fisk (Japan är trots allt en önation i Stilla havet) och därmed inte speciellt vegansk. Man kan dock göra buljong på Kombu (alg) och- /eller Shiitakesvamp. Det jag använde var färdig pulversoppa lagad med detta allternativ.

Vill man laga vegansk misosoppa från grunden finns ett tips på recept via länken.

Onigiri (お握りeller japanska risbollar är nästan som det låter, bollar av ris, men bara nästan. Först innehåller de oftast mer än bara ris och de kan ha fler former än runda. Mina innehåller fyllning av avokado (påskigt enligt mig) och krossade jordnötter rostade i honung och försök till att vara äggformade (för att det är påsk och jag vill ha risiga påskägg). Riset är rätt formbart när det är fortfarande är lite varmt och man fuktar händerna i ljummet vatten och tar lite salt på dem. Saltet ger även lite extra smak och krispighet till ytan. De två prickiga är dessutom rullade i rostade sesamfrön.

Onigiri har mycket gamla anor och var ofta mat ute på fältet när samurajerna var ute och krigade. Numer är det ett populärt alternativ på mer fredligare aktiviteter som picknick eller resor.

På det hela en bra påsk och jag hoppas du är nöjd med din också.

På återseende!

Relaterade inlägg: Dricka ur livets källa, Skål, kokosnöten är inte hel!.

Käka samuraj? Ramenvisst!

Ny lördag och nya tilltag! Stärkt efter förra lördagens framgång med att tillaga Ernst ger jag mig på att koka samuraj. Som vanligt ingen panik! Det är ingen riktig samuraj jag ska koka. Inte för att jag inte skulle våga utan för det här med att samurajer är utrotade sedan Meijirestaurationen år 1868, samt återigen detta dilemma med karma-poängen.

Vad som däremot finns att hitta och koka och som inte påverkar karma negativt är denna snabb-ramen kallad "Samurai Ramen". Ramen är namn på en japansk nudelsoppa och just denna är helt vegansk. Nu tänker ni kanske bakom min rygg att jag är helt knas då ramen-nudlar är gjorda av vete. Det är helt sant men det är inte själva nudlarna som är oveganska utan buljongen de simmar i för att bli en soppa. Den är traditionellt kokad på märgben från nöt, gris, höns eller gjord på flingor av torkad fisk.

Visserligen kan man finna ramen billigare och enklare som är vegansk, exempelvis vissa sorter av det välkända märket Samyang Ramen som finns i nästan varje lokal matvaruaffär. Vad man inte slipper undan med dessa är palmolja och massa MSG. Vad är MSG och varför är det inte bra kanske någon undrar? Det är ett ämne som finns naturligt i många grönsaker som kroppen behöver, MEN som vanligt som med allt annat i en lagom dos. Får man i sig för mycket kan man få problem. Eftersom jag toppar min veganska ramen med grönsaker är det ju dumt med massa extra tillsatt. För den som vill läsa mer lämnar jag denna länken till Livsmedelsverket.

Ingredienser inköpta på Drakfrukt.se

• Samurai Ramen vegan.
• Shiitakesvamp på burk som topping. Köpte dem som konserv för enkelhetens skull fanns även som torkad. Hade föredragit vanlig färsk skogschampion med facit i hand.
• Svarta och vita rostade sesamfrön som topping.

Ingredienser köpta på den lokala ICA-affären för topping

• Salladslök.
• Majs.
• Rädisor.
• Rödpaprika.

Ochazuke på Ernst

 Nej, var lugn nu jag har inte kokat Ernst Kirchsteiger. Inte för att jag inte vågar då han ser rätt beskedlig ut utan jag tänker mest på hur uselt mitt nästa liv skulle bli med de karma-poäng det skulle generera. När jag skriver att jag ska göra ochazuke på Ernst menar jag att jag ska göra ochazuke på hans jul-te. Jag köpte en burk av hans julte på jobbet några veckor innan jul och har en del kvar som jag gått och funderat på att göra något roligt och annorlunda av.

Helgen blev det tillfälle då planen skulle skridas till verket och jag började redan i går, lördags, men det visade sig inte så lätt att koka ris på ett litet gaskök på ett blåsigt berg. Antingen stormkokade det och när man vred ner lågan för att få det sjuda så släckte vinden lågan. Det slutade med halvkokt ris som började bränna fast i kastrullen. Teet som jag gjort i ordning innan jag började med riset  blev i alla fall bra så jag fick dricka te och äta blodapelsin medan jag funderade ut plan B. Medan jag fikade och funderade ut plan B kom de första tranorna jag sett för året flygandes. Plan B blev att jag sedan på kvällen kokade riset hemma på spisen (nedre vänstra bilden) för att lägga i plastpåse i kylen för att ta med ut och värma i vattenbad dagen efter.

Så i dag efter lunch vandrade jag åter till samma plats för att prova plan B. På den övre högra bilden ser vi påsen med det kokta riset bredvid burken med Ernst Julte. Jag gjorde följande för att klara mig med endast ett kokkärl och uppnå det fantastiska resultatet som övre vänstra bilden visar.

1. Spelade shakuhachi i en timme för övning och att arbeta upp aptiten. Är mer fysiskt än vad man kan tro.
2. Hälla vattnet i termosen i kastrullen och värma vattnet. Tillsätta teet och låta det dra för att sedan hälla det färdiga teet tillbaka i termosen.
3. Skölja ur kastrullen och koka upp mer vatten. När vattnet kokat upp tog jag av kastrullen och stoppade påsen med ris i den och satte på locket.
4. När riset värmts upp så lade jag det i skålen och hällde upp det varma teet i skålen med riset och toppade med övriga ingredienser (mer om toppingen längre ner). 
5. Sista kryddan är att äta denna fantastiska japanska enkla rätten i naturen med effekten av punkt ett kvar i kroppen och sinnet.

Lite om ochazuke

Som ni redan förstått är ochazuke (お茶漬け) en japansk enkel maträtt gjort på kokt ris och Ernst... Oopsan... menade grönt te. Namnet kommer av två sammansatta ord: Ocha (grönt te) och Tsuke (nedsänkt). Som vanligt är japanerna pragmatiska när de döper saker och ting. Rätten brukar inte ätas som huvudmål utan som mellanmål eller nått man äter sent på kvällen eller natten innan man lägger sig. Riset och det gröna teet (om man tillagar det med traditionellt) är milda smaker som ger en skön och bra magkänsla. Det är vad man väljer att ha ovanpå som smaksättare som ger smak och karaktär åt rätten och det kan man välja efter tid och humör. Jag tänker kort gå igenom vad jag hade i min ochazuke i dag

Mitt val av ingredienser

• Yume Nishiki, modernt is av sorten Yoshihikari odlat i Italien på japanskt vis. Sött, aromatiskt och fluffigt men tillräckligt klibbigt för asiatisk stil av matlagning. Bra basris till det mesta.
• Ernst Julte. En teblandning bestående av grönt te kryddat med äpple, kanel, kardemumma och kryddnejlika. Tebladen är stora med fin färg och bra kvalitet. Kryddig! Inget att ha i sin "fluffig magkänsla före sova"-ochazuke.

Topping

• Shiso Ume. Inlagda plommon, mycket smak och sälta något att kanske undvika till natt-ochazuke, annars definitivt något om man vill ha sälta med karaktär. Jag pillade ur kärnorna innan la dem ovanpå riset.
• Aonorisjögräs. Hackat i påse. Ett sjögräs passande de flesta rätter som extra krydda.
• Bakauke Senbei. Rostade riskakor med soja smak. Goda med lätt saltsmak, ger lite krispig textur om man smular ner dem och strör ovanpå.
• Sojasås och wasabi-pasta för lite extra touch up. Var försiktig med wasabi-pastan. 

Varorna förutom Ernst Julte är köpt online från lillajapan.se. Jag rekommenderar att handla där.

Vill du bli proffs på ochazuke rekommenderar jag denna sida på Just One Cookbook.

På återseende!

Relaterat inlägg: Skål, kokosnöten är inte hel!.

Vårstädning

 Nu när det är metrologisk vår och snön är borta tyckte jag det var dags att vårstäda lite i ”Da Shakuhachi camp”. Jag är ju trots allt den yttersta ansvariga över att det låg en trasig bänk och drällde under snön som visats i tidigare inlägg. Var ju trots allt jag som byggde den. Så nu har jag byggt om den från trasig bänk till vedhög. Tur att man är händig!

Som jag skrivit innan så misstänkte jag att någon hade haft sönder den, och trodde att denna någon måste ha varit en person. Vid närmare undersökning verkar det mer troligt att denna någon är naturen själv. Jag knöt ihop den med hampasnöre så att naturen skulle kunna återta den fall ingen längre använde den. Jag trodde bara att det inte skulle gå så fort, men de lilla rester jag fann av snörena var supersprött och föll i mindre bitar när man tog i dem. Jag vill heller inte bygga en ny med exempel polyestersnören som kan ställa till det för djuren i framtiden. 

Det blev även en stund med te innan hemgång i solnedgången. 

Kaeru som får en säkert hem

 

I språk finns det många ord som antingen stavas lika eller uttalas lika. Ett exempel från vårt eget språk är Rosa som både är en färg och ett kvinnonamn. Japanska är inget undantag från detta och ordet Kaeru är just ett sådant.

Kaeru betyder dels groda (蛙) och dels att återvända (帰る). Denna dubbla betydelse har gett grodorna status som lyckobringare i japansk kultur. Det är exempelvis inget ovanligt att där ha en lyckoamullet i form av en groda i portmonnän och pengarna man spenderade ska ge avkastning och återvända. Något annat som var populärt längre tillbaks i tiden var att ge någon som skulle ut på lång resa en levande groda i en bur för att bringa lycka över resan.

Jag är ju en litegrann en självutnämnd komusō, en historisk form av zenbuddhistiska munkar som vandrade riket runt och spelade shakuhachi för allmosor och vägen till upplysningen. Det är alltså med det senare exemplet ovan jag nu har en silvergroda i form av ett smycke runt halsen. Jag tänkte att det är taskigt mot en levande groda att bli släpad på inlåst i en bur och att det säkert medför massa minus på karma-kontot.

Det är minst ett år sedan jag köpte smycket från sajten Etsy och en amerikansk silversmed vars namn jag inte minns som sålde sina varor därigenom. När den kom var den medföljande silverkedjan för kort, när jag sedan fick tummen ur och hittade en silverkedja av bra längd brast denna på mindre än ett dygn utan fastna i något. Efter det blev grodan liggandes fram tills nyligen då jag börjat bära den som på bilden i ett nylonsnöre.

Men funkar det då? Klart det gör. Som Benjamin syrsa sjunger:

"Ser du stjärnan i de blå? Allt du önskar kan du få Om ditt hjärta har begärt Vad du har kärt"

Det fina är att det egentligen inte behövs stjärnor eller amuletter, människan har fått av naturen en förmåga att skapa sin egen verklighet och den brukar kallas för Attraktionslagen (Law of Atraction på engelska) och gör det möjligt för oss att få vad vårt hjärta begär. Tillexempel utvecklar många hypokondriker så småningom den sjukdom de tror de har. Andra har varit svårt sjuka och alla har dömt ut dem men de visar att alla har fel. Så var noga med vad ni önskar det påverkar er. Själv tror jag att jag alltid kommer fram och gör det med stil med en silvergroda runt min hals.

Sprit, Snusk, Te och Ro

Hej, och var bara lugn! Jag vet att titeln på inlägget ur en zen-buddhistisk vinkel är mycket oroväckande, men häng med till slutet innan ni ringer socialtjänsten för en orosanmälan. Det kommer att klarna! 

För att ta det från början. Jag har alltså varit och besökt mitt gamla shakuhachi basläger av mig kallat "Matsu no ma shakuhachi camp". Det var ett tag sedan jag var här, minst ett år. Det mesta var sig likt och förutom att någon förstört min fina bänk (se översta bilden till vänster i fotocollaget) såg det orört ut för ögat. Bänken kan jag alltid bygga upp och till och med förbättra i version två. Det viktigaste är att alla träden runt omkring verkade må bra och ingen individ verkade fallit ifrån. Det kändes viktigt då det avverkas rätt friskt den senaste tiden runtomkring i skogarna runt byn och jag hörde skogsmaskiner ännu arbeta.

Jag förundras över hur alla träden tillsammans på en liten bergkulle utan knappt matjord som binder upp vatten och näring överlever och frodas. Där finns en jättelik tall och ett riktigt stort lövträd tillsammans med ett gäng halvstora granar. Allt kanske inte är så darwinistiskt som vi låtit oss tro? Kullen kanske frodas tackvare samarbete och kullen inte är en tyst krigsskådeplats i kampen för överlevnad?

Något att reflektera över medan jag övade på min shakuhachi, vilket också var något som var ganska länge sedan. Glädjande nog så verkar tiden varit lika snäll i det avseendet som med naturen omkring och jag fann mig snabbt till rätta att öva skalor och blåsa Ro. Ro är en ton som är viktig att öva ofta och noga som en grund. Om jag säger att blåsa Ro är som att träna Tai no henko så förstår i alla fall mina aikido-vänner vad jag menar.

Innan jag hann börja spela på min flöjt och därmed inte påvisade min närvaro nämnvärt fick jag besök av tre stora rådjur på väg genom området. Lägret ligger på en kulle som jag beskrivit och bredvid den finns en till större kulle. Mellan dessa bildas det en liten dal som blir en naturlig och enkel ed för att ta sig in och ut. Denna har visat på spår att utnyttjas av både människor och djur fast jag har aldrig sett någon innan förrän nu. Själv kommer jag hit från ett annat håll och tar en längre lite besvärligare rutt. Rådjuren avbröt sin sakta promenad längs dalen och flydde upp längs kullen mitt emot och gömde sig bland granarna där uppe på. Därifrån stod de och skällde ilsket ett tag. Tänkte att om jag hade kunnat spela den klassiska shakuhachi-stycket Shika no Tône (鹿の遠音) som kan översättas i still med Hjortens avlägsna rop. Det hade vart något passande att svara tillbaks med. De lämnade kvar sina spår i snön att påminna mig om dem som man kan se i bilden längst ner till höger i fotocollaget.

Då var det bara det mest intrikata kvar att förklara - sprit, snusk och te. För att smidigt och på ett miljövänligt sätt kunna värma mitt tevatten köpte jag ett fältkök som eldas med sprit och som i soldatmun kallades för Snuskburken av hygieniska skäl. Jag kallar min kort och gott för Snusk. Snusk är tillverkad 1971 och är således lite äldre än mig. Den har under sitt liv stått i förråd tills jag köpte honom och tog med ut till sitt rätta element för att göra sitt jobb. På bilden högst upp till höger i fotocollaget kan ni se när jag och Snusk lagar te. Det är mitt favorit skogste som lagas till. Det är ett kinesiskt svart te som heter Bai Lin Gong Fu (白琳工夫). Att dricka te i samband med zen-relaterade övningar är viktigt. Teblad är symbol inom buddhismen och i Japan finns en gammal skröna om Bodhidharma som blev så trött i en meditation att han höll på att somna. Han blev arg och skar av sig ögonlocken och kastade dem till marken. Där dessa landade växte det genast upp två buskar. Han provsmakade bladen och blev piggare. Spela shakuhachi träna budo och drick te är min avslutande rekommendation.

Det var min lagom äventyrliga eftermiddag i samvaro med en japansk zen-flöjt.

Återkomsten

 Förhoppningsvis är det inte bara ljuset som sakta börjar åter att vända tillbaka. Även jag har planer på att komma tillbaka till denna plats och återuppta resan där den avstannade. Som ni märker har det varit nästan tyst under två år. Anledningen till detta är främst två orsaker och den största orsaken, vart fall under 2020 har varit relaterad till hälsan. Jag tänker inte ta upp min Covid-19-resa (och annan tillfällig ohälsa) här då det är en annan resa en den som avses att dokumenteras här.

Den andra orsaken är att jag de senaste åren prioriterade Aikidon som fick ta överhand över zen-flöjtandet med träning i två föreningar och förtroendeuppdrag. Att aikidon fick övertaget över den mestadels tiden jag har att undvara beror förutom gammal vana på den sociala aspekten och att det är den enda fysiska träningsformen jag verkligen älskat under mitt vuxna liv (jag var 20 år när jag började). Som alla behöver även jag fysisk aktivitet mer allsidig och mer konditionskrävande än att spela flöjt i skogen.

Min sakta avtagande förmåga att se har dock den senaste tiden gjort att jag själv känner mig tillräckligt begränsad i mitt utövande att det som känts "okej, det funkar tillräckligt bra och det är tillräckligt kul" har försvunnit. Just nu är den Aikido-glädje jag känner av nostalgisk karaktär från fornstora dagar och nuet kring utövandet fyller mig med tomhet och saknad av den aikidoka jag en gång var. Så länge det känns så är det vettigare att spendera tiden något annat och varför inte här?

Som den Bruce Springsteen älskare jag är tänker jag på hans låt Glory Days när jag skriver. Så låt oss sluta med sentimentaliteten och "boring stories of...".

På återseende och om du är intresserad av Aikido passa på nu! Jag har lämnat några kvadratmeter matta till dig men kan komma att ta tillbaka den fall jag ångrar mitt beslut senare.

"Now I think I'm going down to the well tonight

And I'm going to drink till I get my fill

And I hope when I get old I don't sit around thinking about it

But I probably will

Yeah, just sitting back trying to recapture

A little of the glory of, well time slips away

And leaves you with nothing mister but

Boring stories of 

 Glory days well they'll pass you by

Glory days in the wink of a young girl's eye

Glory days, glory days

Well they'll pass you by

Glory days in the wink of a young girl's eye

Glory days, glory days"

Bilden är ifrån WallpaperAccess.com.