Jag träffade Peter för första gången september 1994 efter att ha sett en annons i en lokaltidning om nybörjarstart i Aikido. Jag var lite av en sökare efter att i barndomen sett tv-serien Shōgun (som baseras på James Clavells roman med samma namn) var jag helt begeistrad i praktiskt taget allt som kunde härledas till Japan. Jag hade tidigare prövat på Judo någongång under min högstadietid medan jag fortfarande bodde i Hälsingland, men den klubben gav inget skimmer av de japanska rötterna budo förväntades av mig att ha.
Nu tänkte jag att kanske finner jag det jag söker i Aikido hos Marks Budoklubb och hos en aikidolärare vid namn Peter Niesing. Kvällen då min aikidodebut skulle ske hade jag rafsat ihop det jag fann bäst till hands att träna i. Det fick bli ett par röda shorts och en vit t-tröja med texten "T-röd för god att kolsyra" mot en röd bakgrund på bröstet. Nu stod jag på tröskeln till träningslokalen beredd med min T-röds tröja och möttes av en man i femtioårsåldern. Mannen sken hela han som en sol och utstrålade massa värme och glädje. Glädje av att vara just här just nu, glädje att få göra något man brinner för men framförallt genuin glädje och nyfikenhet att få möta just mig, en okänd 20 åring i en ganska fånig tröja. Mannen tog min hand och presenterade sig som Peter och önskade mig välkommen med en liten aning till tyskaccent.
Efter träningen stannade många kvar och drack te långt in på kvällen och Peter pratade massa om Aikido och dess backgrund, filosofi och principer. Redan efter dessa timmar visste sökaren i mig att jag hade hittat hem hos denna varma man som frikostigt delade med sig av sig själv och sin djupa kunskap. Peter själv visade sig vara som jag en "japan-wannabe" och hade otroliga kunskaper och erfarenheter inte bara rörande japansk kampsport i allmänhet och Aikido i synnerlighet, utan också massa kunskaper om och kring mycket som var typiskt japanskt.
Jag stannade hos Peter och tränade Aikido och umgicks långt in på träningskvällarna och till och med bit in i natten och även hälsade på honom privat under resten av hans liv. Peter hade en ganska unik förmåga att förklara komplicerade saker på ett enkelt sätt så varje lång diskussion kände jag som ett litet uppvaknande (satori), ett aha-moment, där allt var enkelt och självklart en stund. Efter det kunde man återigen inte förklara själv dessa begrepp och tankegods på lika elegant vis och man kände sig som novis igen. Peter hade även enastående förmåga att alltid väcka nyfikenhet och lust att självständigt fortsätta sökandet på kunskap och information. Mitt huvud bär inte all den kunskap Peter förmedlade till mig i över 20 års tid, men nyfikenheten att söka kunskap i de ämnen vi otaliga gånger diskuterat vet jag kommer att alltid vara väckt.
Utan denna uppmuntran och lockelse att själv glänta på locket till kunskap om tillexempel taoism och zen-buddhism skulle jag nog inte suttit i naturen med en japansk bambuflöjt med sin sentida form rotat i zen-buddhism. Kort och gott utan min vän och inspiratör Peter skulle nog inte Shakuhachidagboken existera.
Till minne av Peter Niesing vill jag dela följande klipp. Stycket som spelas heter Tamuke och är en av de stycken som klassas som orginalmusik (Honkyoku) som de zen-buddhistiska munkarna kallade Komusō skapade under Edo-perioden i Japan. Dessa musikstycken skapades för meditation insamlande av allmosor och är snarare ett "ljudpoem" än det som vi annars normalt kallar musik. Tamuke som betyder "händer i hoplagda till en bön" har med sin karaktär av sorgsenhet och stillhet bidragit till att den ofta brukar framföras för att hedra och minnas dem som inte längre finns med oss i livet.
