Detta har inte så mycket specifikt med shakuhachi att göra men det är japanskt och det är musik, och god musik förtjänar alltid uppmärksamhet. Det finns så mycket bra musik i världen att man upptäcker hela tiden nytt och i den processen även glömmer och sedan återupptäcker artister, låtar och genrer.
Fantastiska enka-sångerskan och skådespelaren Ōta Masoko, mer känd under sitt artistnamn Meiko Kaji är en sådan återupptäckt jag gjorde i går kväll på Youtube som jag vill dela med mig av. Jag upptäckte henne genom Quentin Tarantinos film Kill Bill, där hon i första delen deltar med låten Shura No Hana (Flower of Carnage) som börjar 40:37 i klippet, och i del två med låten Urami Bushi som startar 44:28 i klippet. Dessa två tillsammans med The Lonely Shepherd (också från första delen) av panflöjtisten (alla dessa underbara flöjter) Gheorghe Zamfir spelades sönder av mig efter att ha köpt filmmusiken på CD.
Quentin Tarantino var även påverkad av henne mer än musikaliskt då han uppgivit att filmen Lady Snowblood från 1973, där Meiko spelar huvudrollen och sjunger ledmotivet Shura No Hana har varit en av de många influenserna till sin film.
Jag förstår inte speciellt mycket japanska, men som en kommentar till Youtube-klippet så vackert sammanfattade behöver man inte förstå olika språk för att förstå musik som är hjärtats språk och hjärtats språk är universell:
"Music is the language of the heart and it does not matter where you come from and what language you speak because the language of heart is universal and you will understand it."
shaun nazari
Musikgudarna har varit mig nådiga den senaste tiden. Inte bara att jag återupptäcker fantastiska Meiko utan också Guns N' Roses på Ullevi, 60-tals kavalkad med Generation's 60s, Queen-tributefest i Borås och i kväll ska Alcvin bjuda på shakuhachi-spelning på Facebook.
Underbart!
Ps. Bilden är lånad från Flickr där den är publicerad under öppen licens och föreställer Meiko som Lady Snowblood i filmen med samma namn.
Det var ett tag sedan denna bloggen fick lite kärlek. Förra inlägget är från februari! Anledningarna är flera och är främst en kombination av två saker, där den ena är att jag känt mig halvhängig och utarbetad större delen av våren och den andra är att det inte hänt så mycket värt att skriva om.
En av anledningarna till min trötthet under större delen av våren är att jag för första gången på många år reagerade på pollen. Det var en konstig vår där allt bokstavligen blommade samtidigt. I maj kunde man gå ut och se vitsippor och lupiner blomma samtidigt. Helt galet! Jag har dock hållit flöjtandet någorlunda igång under tysthet från här.
Den 7 juli hände det ett fantastisk äventyr väl värt att skriva om här! Den uppmärksamme märker dock att det även var ett tag sedan den 7 juli var och jag kan återigen skylla på årets extremväder. Det har varit runt eller över 30 grader varmt i skuggan och tropiska nätter i vad som känns en evighet och jag har inte orkat sparka igång datorn på kvällarna.
Nu ska jag i alla fall berätta om det fantastiska som hände den 7 juli. Jag var inbjuden till bröllop, det allra första bröllopet jag någonsin blivit bjuden på! Det var inte vilket bröllop som helst heller, det var de underbara fina vännerna Robert och Fridas bröllop! Egentligen hade jag bara tänkt gå på bröllopet klädd i somrig skjorta och byxor och bara hänga med, men Robert ville annorlunda och skrev till mig på Messenger att han ville att jag skulle bidra med lite flöjt och skön humor. Det säger man ju inte bara nej till sådär (möjligen skyll dig själv med tanke på hur dåligt jag egentligen spelar), så den tänkta rätt anonyma bröllopsgästen fick tänka om och bli shakuhachi-ambassadör för ett hundratal inbjudna gäster. Jepp en redig utmaning med tanke att jag bara spelat en gång tidigare inför åhörare och det var på Peters 80-års dag då jag försökte sätta happy birthday. Jag vet ju att Shakuhachi är ett instrument som spelas väldigt mycket med kroppen, och därför är det svårt att spela på bästa förmåga om man till exempel är nervös. Det är ungefär som att försöka sjunga när man inte känner sig bekväm. Så en rejäl utmaning!
Jag förberedde mig för den stora dagen genom att öva på en japansk folksång som heter Hinomaru no Hata och som också är den japanska flaggans sång, ej att förväxla med Japans nationalsång (som också är kort, ganska enkel och väldigt gammal låt). Hinomaru är det inofficiella ickeformella namnet på flaggan. Den japanska flaggan är en av världens äldsta nationsflaggor.
För att vara mer shakuhachi-ambassadörmässig skippade jag västerländska kläder och klädde mig som på bilden, vilken förövrigt är tagen precis innan jag åkte. Ursäkta att jag kapade en bit av huvudet, men jag ville få med det viktigaste detaljerna av kläderna och jag kunde inte backa längre från spegeln på grund av väggen bakom. Vad jag har på mig är en Yukata (mer informell Kimono för främst inomhus och sommarbruk), vit Nagajuban (Underkimono), Obi (bältet knytet med en Kai no kuchi-knut på ryggen), vita Tabi (sockor) och Geta (sandalskor).
Själva framförandet gick väl som vanligt lite halvskakigt men trots det lyckades jag ju ändå förmedla en exotisk upplevelse. Skulle vilja våga påstå att väldigt få människor i detta land har i verkligheten fått se och uppleva en Shakuhachi, trots att stort sett vi alla har upplevt den via film och tv-serier och musik. När de ser En geishas memoarer, eller Braveheart (förövrigt lyckad musikkombination med fiol och shaku) kan de kanske minnas att de kom i kontakt med den magiska bambuflöjten som heter Shakuhachi på Roberts och Fridas bröllop, via en man i ankellång snäv klänning med vida ärmar och klumpiga flip-flops av trä.
lämnar denna postningen med att dela två Youtube-klipp. Det första är min vän Alcvin som är en shakuhachi-nybörjare med 25 års erfarenhet och officiellt utnämnd Shian (lärargrad) som framför Hinomaru no Hata som den ska låta. Andra klippet är från en scen ur filmen Den siste samurajen innehållandes min personliga favorit filmscen ackompanjerad av en Shakuhachi.
Då har ytterligare ett paket innehållandes en av de fem sakerna jag beställde till mig själv som födelsedagspresent i början av januari blivit hämtad och öppnad. Nu är det bara tre böcker som fortfarande är ute på vift över haven. Dessa hade jag tänkt göra en videopostning av och då även där gå igenom lite mer om innehållet i de två paket jag redan innan fått och öppnat.
Anledningen till att jag inte väntade med detta paket också beror på att paketet innehöll en mer ombonad och skyddande flöjtpåse till flöjten jag beställde och fick i första paketet (se inlägget En flöjt som heter Ayumi). Skillnaden på det fodral jag köpte separat och det som följde med flöjten förutom färg och mönster är att denna består av flera lager. Mellan ytterlagren som består av silke finns det stoppning och plast som skyddar flöjten mot stötar och uttorkning bättre än orginalpåsen.
Shakuhachifodralet är rosa och innehåller bambu i motivet och passar fint som Prinsessan Ayumis nya kläder.
I början på månaden gjorde jag min vana trogen och shoppade lite födelsedagspresenter i efterskott från Asien och USA på nätet. Denna gång främst på Amazon. Förra året köpte jag mig campingutrustning som kan vara händigt om man ska vandra i skog och mark och tuta flöjt. I år har det varit saker som är mer direkt knutet till flöjtandet.
Så i veckan kom det första paketet från Jin music and art efter att ha guppat kring på haven i veckor. Jag hade inte tid att hämta ut paketet förrän i går när utlämningstället öppnade klockan 10:00. Sedan hade jag inte tid att öppna det då jag skulle äta och göra mig klar för att åka på aikidoträningen. När jag väl kom hem på eftermiddagen väntade annat att göra och dagen rann i väg. På det hela var det en bra dag trots utebliven födelsedagspaketsöppning. Det var även en solig och vårlik dag.
Öppna packet fick i stället ske i dag. Som ni ser på bilden och har listat ut av rubriken innehöll paketet en Grizzlybjörn! Bara skojsa lite den innehöll en flöjt, min första shakuhachi i bambu! Så i dag är det första gången ever jag har hållit och spelat på en shakuhachi gjord i bambu, som är det traditionella materialet i shakuhachi, som brukar beskrivas som en japansk bambuflöjt. Det där lät ju riktigt logiskt! Ännu mer autentiskt blir det när flöjten dessutom högst troligt är från Japan av märket Mijimoto. Kan dock inte sätta mitt liv på detta då flöjten saknar det traditionella emblemet/märkningen från tillverkaren bredvid tumhålet på baksidan. Säljaren verkar dock bara sälja japanska nybörjarflöjter av olika märken och denna är väldigt lik just de Mijimoto som var utmärkta på sidan.
Hur är det då att hålla och spela på denna bambu shakuhachi jämfört med den jag redan hade gjord i ABS-plast? Skillnaden är inte alls stor, de låter väldigt lika och känns väldigt lika att hålla. Denna är lite lättare, den är även lite svårare att blåsa RO (alla hålen stängda). Först var det pmöjligt att blåsa RO i den tills jag kollade in i flöjten och såg att nått satt fast i pipan. Jag stängde alla fingerhålen och stoppade hela munstyckesdelen i munnen och andvände flöjten som blåsrör. Det var effektivt för något flög i väg som en projektil, jag vet inte vad det var för något då jag har inte hittat det som flög ur än men flöjten var sedan spelbar.
Denna shakuhachi, som är min andra, har liksom min första fått ett egennamn. Namnet den har fått är Ayumi, som bland annat är ett vanligt kvinnonamn i Japan. Jag har valt den japanska "stavningen" (alltså skrivtecken) 歩み. Det går alltså att skriva Ayumi på flera olika sätt på japanska och med olika tecken så uttalas det samma men kan betyda lite olika. Med det sätt att skriva Ayumi på som jag har valt kommer namnet att betyda riktning/kurs, vandra/att gå, framsteg. Utan de framsteg i spelandet jag har lyckats gjort med min första flöjt - Barbie, hade inte denna flöjt köpts. På så sätt manifesterar flöjten Ayumi detta faktum med sitt vackra namn.
Jag har fler paket ute på haven som inte kommit än så jag har anledning att återkomma i någon form när dessa har kommit fram. I fall någon fortfarande undrar varför den första flöjten heter Barbie finns det en postning om det också. Kan ni gissa namnet på bloggposten? En flöjt som heter Barbie, så klart!
Rätt tid för lite meri var när jag och Barbie önskade Meri Christmas. Nu är den tiden gången och det är dags att åter försöka hålla sig till kari. Som jag sagt innan så är meri att blåsa en ton platt, altså lägre pich än den egentligen ska vara. För tydlighetens skull var det inte optimalt att blåsa hela Stilla Natt (eller allt annat jag gjort heller) i meri, men meri blir ju i alla fall en kul ordvits runt jul.
Så nu 2018 blir första övnigsuppdraget att höja tonhöjden och blåsa i kari, vilket är den grundläggande positionen för att träffa tonen rätt utan tonhöjning eller sänkning. Enligt Alcvin skulle jag kolla följande klipp på hans Youtubekanal för att lära mig blåsa kari ordentligt:
Shakuhachi Default Position (Samma information som nybörjarguiden. Passar om man inte vill bläddra till rätt avsnitt i den större guiden ovan).
För att kunna se när jag träffar rätt använder jag en kromatisk tuner-app till mobilen (se bilden). Den jag laddade ner heter Pano Tuner och är väldigt enkel och tydlig, samt gratis (finns för både Android och iOS (Apple)). Fungerar bra att hålla koll på mätaren när man försöker spela och tänka på alla tipsen från klippen listade ovan. Kanske återkommer med en liten video hur det går och hur appen funkar.
Andra planer för 2018 är att hitta någon form av replokal att spela i några kvällar i veckan. Är just kvällar jag har mest tid eftersom jag jobbar. Bor i hyreslägenhet med massa folk runtomkring (inte bara i lägenheten) plus djur. Med hänsyn till dessa (speciellt katten som är extra känslig) är det svårt att hitta längre stunder att spela hemma. Om jag löser detta kan jag även planera in skypelektioner med Alcvin som erbjudit sig.
har även beställt lite shakuhachi-inspirerande födelsedagspresenter åt mig själv som borde dyka upp från asien och amerika någon gång under februari. Har en tanke att öppna dem och visa i en liten video.
Känns som en rolig och spännande start på 2018! Definitivt mer på G än starten på 2017.
Jag har ett litet tillkännagivande så här på det nya året som kanske inte kommer helt som en överraskning. Jag är en Takebito som på japanska betyder 'Bambu-person' och skrivs såhär med skrivtecken: 竹人.
Det är min vän och shakuhachi-mentor Alcvin Ramos som lärde mig ordet och dess mening när han var i Japan på sin shakuhachi-pilgrimsresa och delade med sig av bilder när han skördade bambu för tillverkning av shakuhachi.
Ordet beskriver kort och gott en person som känner passion för bambu. I vilket sammanhang är inte viktigt, vilket gör det till ett väldigt inkluderande ord, så som vackra ord ska vara. Det spelar alltså ingen roll om din passion för bambu manifesteras genom att du spelar bambu-instrument, odlar bambu, målar bambu eller gör korgar eller annat av bambu.
Jag är en Takebito! Är du? Har dock inte alltid varit det utan det har vuxit på mig de senaste åren efter att ha först börjat lyssna väldigt mycket på shakuhachi-musik och sedan börjat försöka spela instrumentet själv. När jag var yngre var jag mer en fantast av japanska svärd och i den världen hyllar man mer stål och ser bambu som något man kan hacka i småbitar genom övningshugga, på japanska kallat tameshigiri.
Bilden är lånad från Wikimedia och visar en av världens mest berömda bambuskogar, den i Arashiyama-distriktet utanför Kyoto, Japan. Dessa ser verkligen ut som träd! Vissa sorter av bambu kan bli upp till 40 meter höga med en diameter på 30 centimeter, vilket gör bambun till världens största gräs! En del bambuarter blir dock bara några decimeter höga. Bambu är även den mest snabbväxande växten i världen där vissa arter kan växa hela 1 meter per dygn. visst är det otroligt!?
