Det var ett tag sedan denna bloggen fick lite kärlek. Förra inlägget är från februari! Anledningarna är flera och är främst en kombination av två saker, där den ena är att jag känt mig halvhängig och utarbetad större delen av våren och den andra är att det inte hänt så mycket värt att skriva om.
En av anledningarna till min trötthet under större delen av våren är att jag för första gången på många år reagerade på pollen. Det var en konstig vår där allt bokstavligen blommade samtidigt. I maj kunde man gå ut och se vitsippor och lupiner blomma samtidigt. Helt galet! Jag har dock hållit flöjtandet någorlunda igång under tysthet från här.
Den 7 juli hände det ett fantastisk äventyr väl värt att skriva om här! Den uppmärksamme märker dock att det även var ett tag sedan den 7 juli var och jag kan återigen skylla på årets extremväder. Det har varit runt eller över 30 grader varmt i skuggan och tropiska nätter i vad som känns en evighet och jag har inte orkat sparka igång datorn på kvällarna.
Nu ska jag i alla fall berätta om det fantastiska som hände den 7 juli. Jag var inbjuden till bröllop, det allra första bröllopet jag någonsin blivit bjuden på! Det var inte vilket bröllop som helst heller, det var de underbara fina vännerna Robert och Fridas bröllop! Egentligen hade jag bara tänkt gå på bröllopet klädd i somrig skjorta och byxor och bara hänga med, men Robert ville annorlunda och skrev till mig på Messenger att han ville att jag skulle bidra med lite flöjt och skön humor. Det säger man ju inte bara nej till sådär (möjligen skyll dig själv med tanke på hur dåligt jag egentligen spelar), så den tänkta rätt anonyma bröllopsgästen fick tänka om och bli shakuhachi-ambassadör för ett hundratal inbjudna gäster. Jepp en redig utmaning med tanke att jag bara spelat en gång tidigare inför åhörare och det var på Peters 80-års dag då jag försökte sätta happy birthday. Jag vet ju att Shakuhachi är ett instrument som spelas väldigt mycket med kroppen, och därför är det svårt att spela på bästa förmåga om man till exempel är nervös. Det är ungefär som att försöka sjunga när man inte känner sig bekväm. Så en rejäl utmaning!
Jag förberedde mig för den stora dagen genom att öva på en japansk folksång som heter Hinomaru no Hata och som också är den japanska flaggans sång, ej att förväxla med Japans nationalsång (som också är kort, ganska enkel och väldigt gammal låt). Hinomaru är det inofficiella ickeformella namnet på flaggan. Den japanska flaggan är en av världens äldsta nationsflaggor.
För att vara mer shakuhachi-ambassadörmässig skippade jag västerländska kläder och klädde mig som på bilden, vilken förövrigt är tagen precis innan jag åkte. Ursäkta att jag kapade en bit av huvudet, men jag ville få med det viktigaste detaljerna av kläderna och jag kunde inte backa längre från spegeln på grund av väggen bakom. Vad jag har på mig är en Yukata (mer informell Kimono för främst inomhus och sommarbruk), vit Nagajuban (Underkimono), Obi (bältet knytet med en Kai no kuchi-knut på ryggen), vita Tabi (sockor) och Geta (sandalskor).
Själva framförandet gick väl som vanligt lite halvskakigt men trots det lyckades jag ju ändå förmedla en exotisk upplevelse. Skulle vilja våga påstå att väldigt få människor i detta land har i verkligheten fått se och uppleva en Shakuhachi, trots att stort sett vi alla har upplevt den via film och tv-serier och musik. När de ser En geishas memoarer, eller Braveheart (förövrigt lyckad musikkombination med fiol och shaku) kan de kanske minnas att de kom i kontakt med den magiska bambuflöjten som heter Shakuhachi på Roberts och Fridas bröllop, via en man i ankellång snäv klänning med vida ärmar och klumpiga flip-flops av trä.
lämnar denna postningen med att dela två Youtube-klipp. Det första är min vän Alcvin som är en shakuhachi-nybörjare med 25 års erfarenhet och officiellt utnämnd Shian (lärargrad) som framför Hinomaru no Hata som den ska låta. Andra klippet är från en scen ur filmen Den siste samurajen innehållandes min personliga favorit filmscen ackompanjerad av en Shakuhachi.
Ha det bra!
