torsdag 22 juni 2017

Att putsa sin stålkula och bränna vaxljuset lagom

Öppna händer håller ett brinnande ljus. Bilden från Pixabay
Då var jag här igen med ett nytt inlägg som denna gång kommer kretsa kring ett Aikidoseminarium jag var med på förra lördagen (17:e) på YogaKloster med Linda Holiday. Linda är chefsinstruktör på Aikido of Santa Cruz i Kalifornien och vigt stor del av sitt liv till aikidon sedan 1970. Hon har även skrivit en bok som heter Journey to the Heart of Aikido, som jag inte läst ännu då jag av princip inte längre läser tryckta böcker och böcker som dessa knappast blir inlästa som talböcker. Hur som helst Linda och den underbara dagen berörde mig till den grad att jag gjorde något annat som jag inte heller brukar göra då det också kostar massa energi som synskadad. Jag skrev ett tack till henne inte bara en hel framsida av en lapp utan även fyllde baksidan där jag lovade att läsa boken. Bakom löftet låg dock ett visst övervägande där jag tog med i beräkningen att hon hade lagt upp boken på ett sätt att man kunde läsa den lite i taget och läsa de olika kapitlen i egen ordning. Vi får se hur lång tid det tar att infria detta löfte som man inte bryter så lätt!

Som sagt jag har inte läst boken än men Linda själv berättade om den och även högläste några stycken ur den. Ur detta och reflektionerna kring det hela växte den konstiga rubriken fram.

Att putsa sin metallkula är en metafor för självkultivering. Om man ser sig själv som en opolerad kula av metall så kan man jobba på sig själv och därmed polera fram en skinande glans. Ett problem kan vara om man inte varierar sig och provar på nya vinklar och sätt är att man bara polerar en begränsad yta som blir jätteblank men lämnar resten av kulan opolerad. Hon menade därför att det var viktigt att träna andra stilar och för olika lärare och därmed få annat än exakt samma fläck gnuggad och bearbetat till skinande glans. Detta fick mig känna mig mer motiverad att både hålla igång aikidon på en viss nivå samtidigt fortsätta på den i förhållandevis nyligen inslagna vägen med shakuhachi. På tal om det så kan jag nämna, såhär i förbi farten, att jakten på sensei har burit frukt. Vägen fram blir så mycket lättare med en lärare. Jag har fått svar på mitt brev och personen (som jag hoppas får anledning att presentera senare) som jag skrev till har svarat tillbaka och är villig att ta mig som elev och lämnat sina villkor att förhandla om, gäller främst att hitta tider och dagar som passar oss båda.

Nog om detta (för denna gång), nu fortsätter vi med att bränna ljus! Fan va skoj att elda! Denna inställning har jag kommit underfund med att den har satt lite krokben för mig. Att vilja för mycket är att bränna vaxljuset för fort, att tvinga fram självutvecklingen. När jag var ung skulle jag bli världens bästa aikidoutövare och sedan världens bästa iaidoutövare och längre ner efter vägen världens bästa shakuhachispelare. Det är bra att ha en passion men tar man det för hårt leder det till frustration och besvikelser, så som med min flöjt som åkt ut och in ur skåpet periodvis i över tio år. Iaidon varade i drygt två år så jag kan inte uttala mig om den i dag men både relationen med flöjten och utövandet av aikidon som synskadad har fått ett uppsving sedan jag sänkte ribban. Denna bloggen är ett bevis på detta och den utveckling som skett på mindre än ett år. För att sprida ljus och värme till andra över en lång period gäller det att se till att vaxljuset byggs och eldas rätt Vaxljuset är givetvis även den en metafor men jag tänker inte gå in närmare på det här. Anledningen till detta är att jag fann detta avsnitt vackert i boken så jag lämnar den till att upptäckas av er oförstört i stället för jag ska snacka sönder den.

Glad midsommar alla och på återseende!

Fotot är från Pixabay

Share/Bookmark

söndag 4 juni 2017

Jakten på sensei

collage med bild på förpackningen med webbkamera och skärmdump på Skypeinställningar.
Hallå, hallå!

Förra söndagen installerade jag en en inköpt webbkamera och konfigurerade Skype, samt skrev ett brev på engelska och mejlade till London. Tyvärr har jag inte fått något svar än. Vad jag är ute efter är en shakuhachi-lärare (sensei är lärare på japanska) och dessa växer inte på träd så England kändes nära i sammanhanget. Avstånd i km spelar ingen roll över Internet men antalet tidszoner man måste passera gör det. Antar det blir jag som elev som får sätta mig framför datorn på tider som passar min lärare. Blir ju problematiskt att bo i lägenhet och ha flöjtlektioner mitt i natten som exempel. Om det inte funkar med England så har jag vetskapen av två-tre intressanta lärare i Nordamerika.

Jag har kommit till det stadium känns det som att jag inte kommer framåt alls på egenhand (bortsett från att jag blir bättre och säkrare på det jag redan kan) samt att jag förr eller senare behöver en lärare om jag vill lära mig att spela de klassiska och historiska styckena som komusō-munkarna (ursäkta tautologin då sō i komusō betyder präst eller munk på japanska) spelade under Edoperioden (1603 - 1868) i det feodala Japan.

Jag får återkomma med hur jag lyckas i min jakt på sensei. Känns som en spännande sommar, minst lika spännande som filmen Jakten på Röd Oktober som släpptes 1990, och som ni kan se medan ni väntar på att jag jagar vidare!

På återseende!


Share/Bookmark