Fukt i flöjten

Hallå!

Det är den härliga och lugna sista söndagen innan jul i dag och en perfekt avrundning av en underbar helg. I går var jag i Skene hos Marks Budoklubb och deltog i lite firande av att aikidon har funnits i kommunen i 45 år. Det var en väldigt rolig och intensiv dag så det kändes avkopplande att varva ner och avrunda helgen med att gå ut i naturen och sprida lite julfrid och öva shakuhachi.

Det var också skönt väder ute för årstiden med temperatur kring nollan och vindstilla. Som ni ser på bilden var det även vackert ute med vinterskrud. Trots det milda vädret stötte jag på lite patrull ganska så snart. Tonen tappade allt mer kraft och i bland försvann helt eller blev svajig. Det började rinna vatten ur fingerhålen och då speciellt tumhålet på baksidan. Jag torkade ur flöjten med rengörningsduken men nästan direkt efteråt var vi tillbaka på ruta ett igen och proceduren upprepades om och om igen. Jag spelar det mesta av tiden utomhus året om och aldrig haft denna grad av problem med kondensering. Var till och med tvungen att kontrollblåsa på mitt finger för att känna om andedräkten var varm men jag blåste en sval luftström.

Sitter och funderar hur komuso-munkarna i forna Japan som också spelade utomhus hade det i december? De kanske inte samlades uppe i Hokkaido på pilgrimsresa utan avbröt vandringarna och höll sig i sitt zen-tempel? Eller är det bara som vanligt! Bara jag som är allmänt kass och dålig...? :D Perry Yung boendes kring New York har jag sett tidigare videobevis på att han låter bra vid snö! Tyvärr hittar jag inte det klippet längre på Youtube annars hade jag delat det här.

Pierre och Barbie önskar alla Meri Christmas!

Jag och Barbie önskar er alla en riktigt Meri Christmas! Där fick jag allt till det med en riktig shakuhachi-ordvits. Meri är det japanska ordet för när man blåser en ton flat, alltså sänker tonen när man spelar shackuhachi.

Som jag skrev i denna bloggpostningen från september har det övats rätt så frekvent under hösten på en hyfsat känd julpsalm för att vid denna tiden på året kunna presentera en musikalisk julhälsning så gott vi kan. Dead line för detta projekt har hela tiden varit att den skulle presenteras vid Lucia. Så för att kunna hålla tidsschemat skedde inspelningen och efterarbetet under söndagen (10 december), vilket är min sista lediga dag innan Lucia. Som tur var fick vi även lite snö den dagen. Snö är inget man är bortskämd med där jag bor. Fick där en trevlig bonus med tillfälle att ta lite nya lite juliga bilder kring min hembygd till denna video. Snöfallet fortsatte sedan senare på kvällen och även lite under dagen i dag (läs mån den 11),  så nu är det än mer stämning ute.

Vad vi framför är vår egen tolkning av Stilla natt. Anledningen till att jag valt denna låten av all julig musik att välja mellan är för att det är en av de låtar som fanns inspelade på hemsidan hos de som säljer den flöjten jag har. Efter att ha hört den inspelningen kring juletid i samband med att jag köpte min flöjt blev den en av låtarna som hamnade på min bucket list. Tyvärr hittar jag inte det ljudklippet på deras hemsida längre. Här kommer i alla fall vår version! Den låter dock inte lika bra som jag minns deras, men andra sidan var den nog inspelad i studio av någon som var bättre. Spela in musik med mobiltelefon sittande på sängkanten i sovrummet är dock vad jag fick nöja mig med den här gången också.

God Jul på Er alla!

Shakuhachi rockar hårt igen!

Hej!
För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Wagakki band och länkade in en video till en av deras hårdare folk metal-låtar Ikusa. Syftet förutom att visa modern bra musik innehållandes shakuhachi var att visa att shakuhachi duger till så mycket mer än bara meditativ zen musik. Här kommer ett ytterligare exempel på detta!

Denna gång lyfter jag fram en låt som är äldre än Wagakki bands Ikusa och mer traditionellt västerländsk men fortfarande håller sig inom subgrenarna till metalmusik. Låten jag pratar om är Nobody's  Listening med Linkin Park från deras album Meteora från 2003.

På den låten är det multiinstrumentalisten David Zasloff som fick äran att spela shakuhachi till samplingen till låten. David är en shakuhachiflöjtist som liksom jag började sin karriär inom instrumentet som självlärd i sex år innan han formellt började ta lektioner för en traditionell lärare, vilket har satt hans unika prägel på musiken. Eftersom jag identifierar mig  med honom hade jag tänkt återkomma till honom i en separat postning längre fram.

Linkin Park är än av de grupper som med sin dominans inom musiken på början 2000-talet har lämnat intryck och påverkat mig och säkert de flesta som var relativt unga då. Därför är jag lite glad att de platsar in på denna bloggen och denna post skrivs med en hedrande tanke till bandets bortgångna sångare Chester Bennington som tragiskt lämnade oss allt för tidigt i somras.

Sökte sensei fann nybörjare

Hallå!

Som ni kanske minns skrev jag i somras ett inlägg döpt till Jakten på sensei. Jag kände mig då stagnerad och kände att jag inte kunde driva på min egen utveckling på egen hand. Jag skrev brev till en engelsk shakuhachilärare och fick kontakt men inget svar på mitt sista mejl. Jag bestämde mig ge honom tid att svara innan jag sökte vidare. Under den tiden kom jag fram till att jag var på rätt väg fortfarande på egen hand och att stagneringen berodde inte på kvaliteten på mina övningar utan på kvantiteten. Jag behövde träna oftare för att ta mig märkbart längre på en given tid.

Visserligen insåg jag att jag behöver en sensei (lärare på japanska) för att så småningom om kunna spela något som påminner om traditionellt japanskt och att det är bra att ha någon att vända sig till. Har dock enda sedan augusti varit fullt upptagen med mitt stilla nattprojekt som snart måste sitta ok för inspelning och varit nöld med detta. Jag tror jag kan hålla tidsplanen.

Enda sedan första kontaktförsöket med en lärare har jag haft en plan B och Plan C och följt andra personer än denna engelsman på sociala medier. En av dessa andra personer är den japanbördige kanadensaren Alcvin Ramos som jag tidigare postat här i samband med att jag valde en höstmelodi att presentera i oktober. Var lite av en slump (eller är det?) att jag fick chansen att få in en fot i shakuhachigemenskapen. Alcvin lade ut en post på Facebook i mitten på oktober att han skulle livestreama en gratis nybörjarkurs, vilket han gjorde och jag var där liksom andra mer etablerade elever och vänner till honom. Tyvärr kunde jag inte blåsa med honom vid det tillfället då lektionen var för sent svensk tid om man inte vill bli vräkt, så jag iakttog och kommenterade och gick igenom övningarna dagen efter. En av kommentarerna jag skrev var att jag hade svårt att blåsa kan (andra oktaven) och han sa att han kanske tar upp det i en uppföljare.

Måndagen efter såg jag ett nytt inlägg från Alcvin där han skrev att på torsdag skulle han åter livestreama och då ta upp grundläggande toner. Jag vart lyrisk, först aikido på onsdagen och dagen efter en shaku-lektion, vilken vecka jag hade framför mig!

Torsdagen kom och denna gången var tiden inte så sent på kvällen så jag kunde öva tillsammans med honom, dock utan han kunde höra mig, men jag hörde oss båda i mitt rum och det var första gången jag blåst shakuhachi tillsammans med någon, jag var inte längre en ensamvarg i shakuhachiuniversumet! Speciellt inte när jag efteråt tog mod att skicka en vänförfrågan till Alcvin och han accepterade plus efter det fick jag tillbaka två vänförfrågningar från två andra mycket kompetenta shakuhachispelare som också är vän med honom. Åter till lektionen. Som lovat fick jag tips på hur man når toner i kan (andra oktaven), vilket jag behöver kunna bättre för att sätta Stilla natt på denna sidan av jul. Ett råd var att ”stick your lip more into the mouth of the flute”. Vart lite konstig känsla att få sådana råd mitt under #Metoo-kampanjen. Jag behövde i alla fall inte köra tungan i halsen på stackars Barbie. Bilden till detta inlägg visar just denna mun (utaguchi - sångmun på japanska) som underläppen skulle längre in i.

Han presenterar sig själv ödmjukt även i sin lärarroll som nybörjare. Jag som sökte en lärare (sensei) fann en nybörjare att lära från. En nybörjare som spelat shakuhachi i 25 år, är världsartist med titel Dai-shian (stormästare) samt klarar 4 oktaver (jag klarar typ 1.5). Skaplig nybörjare! Vill ni läsa mer om honom länkar jag till aboutsidan på hans hemsida.

När Alcvin kommer tillbaka från resa i Japan med några av sina elever på Shakuhachi Root Pilgrimage (något som han gör vartannat år) i december har han lovat att visa några enkla japanska melodier. Perfekt då kan jag ha släppt Stilla natt.

Oktober 2017 i en automagisk film

Hej, hej igen!

Denna gången blir det ett litet spontant inlägg då det inte är jag som har gjort grovjobbet. Det var nämligen så att min iPhone överraskade mig med ett fotocollage av bilder som den själv sammanställt till ett litet höstminne i form av en liten film. Bilderna var från de jag tog den 13 oktober då jag höstvandrade och övade Shakuhachi i skogen. Resultatet blev väldigt illustrativ för just denna bloggen så jag laddade upp den på Youtube med tanke på att dela den här.

Själva inlägget skriver nästan sig själv med då det är skrivet med min nya iPad med hjälp av den inbyggda diktafonfunktionen, så jag håller bara ner en knapp och pratar och maskinen skriver. Det funkar hyfsat bra och man behöver bara ändra lite med manuell handpåläggning här och var. Tanken med Ipaden är att börja använda den tillsammans med GarageBand och iMovie för att göra film och musik på (förutom konsumera film och sociala medier då).

Vi får se om dessa kan matcha detta automatiska mästerverk när jag väl vant mig med programvarorna. Hej på er!

Vacker höstmelodi

Hej, hej!
Nu är hösten här igen och jag har funnit ett nytt och höstigt shakuhachistycke som ackompanjerar till förra höstens delning Shika no Tone.

Detta stycke som är nykomponerad av den kanadensiska shakuhachiflöjtisten Alcvin "Ryuzen" Ramos heter Aki no Naga Ame (Höstens regniga säsong), och är skriven för att hedra de vänner som för honom gått bort detta året.

Mycket vackert! Enjoy!

Säg hej till egentillverkad rengörningsgrej!

Äntligen har det varit en helg med lite skönare höstväder så man kan vara ute och njuta lite. Hade vart lite dumt att inte ta tillvara på tillfället och ge sig ut i hösten och meditera in den. Löven börjar så smått falla uppe på Matsu no ma shakuhachi camp och en del växter har förlorat sin djupa gröna färg och blivit ljusgröna när klorofyllet minskat.

Förutom att ha spelat en massa han jag med i pauserna att tillverka en egen Tsuyutoshi (rengörningsduk) till Barbie, vilket ju är bra att ha när man spelar mycket. Själva tyget kommer från en för liten t-tröja som är fäst i en bit snöre som är längre än flöjten. I andra änden finns en tyngd som jag täljt till av en rönngren som hängde dumt till över stigen till och från lägret. Dubbelvinsten blir alltså renare flöjt och mindre grenar i ansiktet.

Det hela funkar alltså som så att man släpper ner tyngden (alltså rönnbiten) genom flöjten sedan kan man med hjälp av snöret dra tyget igenom flöjten. Enkelt och fiffigt och bra komplement till Barbies regelbundna bad. Gäller att vara renlig så man inte blir sjuk av flöjt.

Mitt namn är?

Hej! Mitt namn är (Vad?)
Hej! Mitt namn är (Vem?)
Mitt namn är Slim Shady

Haha, bara skoja ju! Slim Shady är ju rapparen Eminems alter ego och det kan man ju inte sno hur som helst.

Nej, istället är mitt nya namn Blomsterdrake!

Antar att det blev svårt att hänga med nu och ni undrar hur detta gått till, hur kan Pierre plötsligt heta Blomsterdrake? Jag ska förklara. Jag tänkte att jag lägger ju ner en betydande del av tid på japanska företeelser som har samröre på ett eller annat sett med zen-buddism. Inom aikidons sätt att träna finns influenser från arvet av tankegods från de som utövade teknikerna i det feodala japan, de som vi till vardags kallar för samurajerna. Ex. samurajer skapade den moderna shakuhachin och bildade en zen-buddistisk sekt kallad Fuke-shū på 1600-talet. Den japanska krigaradeln (samurajerna) älskade zen då den passade in i deras liv rent praktiskt.

Så jag tänkte när man ändå är typ hobbymunk som blåser zen i en flöjt och tränar aikido kan man ju skaffa sig ett Dharma-namn. Jag hittade några slumpgeneratorer på nätet för buddistiska munknamn och alla var typ skräp utom en. Den å andra sidan gav väldigt långa namn (dock poetiska sådana) enligt tibetanskt sätt, så jag plockade ut blomma och drake. När russinen var ur kakan var det lätt att ta det japanska ordet för blomma (花 Hana) och drake (竜 Ryū). Det sammansatta namnet Blomsterdrake skrivet med västerländska bokstäver blir Hanaryū och skrivet med japanska kanji 花竜.

Blomsterdrake, ett snällt och gulligt namn på en fredlig munk. Dessutom är drakar från österlandet lyckobringare till skillnad från västerländska dito.

Relaterat inlägg: Att skriva sitt namn på japanska

Stilla september, heliga september

Hejsan, hejsan latjolajbanlådan! Hoppsan, blev visst fel det var ju inte Fem myror är fler än fyra shakuhachi utan Shakuhachidagboken.

I helgen har det varit indiansommar med sol och över 20 plusgrader Celsius varmt. Jag har varit nere vid Solängekvarn för längre träningssessioner bägge dagarna och det har varit lika mycket moln bägge dagarna. Om jag snurrat runt 360 grader har jag sett fyra moln per dag.

Det har känts ganska konstigt att stå där nere och öva på ett nytt projekt jag har dragit igång, att lära mig en synnerligen populär julpsalm. Vilken det är har ni säkert listat ut med hjälp av ledtråden i rubriken. Antar att den konstiga känslan snart går över nu när vi går över till höst och dagarna blir kortare, kallare och mindre sommarlik. Med tanke på hur fort tiden går är vi snart i december när denna julpsalm hör hemma och förmedlar de rätta känslorna och stämning.

På lördagen var jag på kvällen i Kinna och lyssnade på rockbandet Right Out som spelade på Skrädderiet. Det var det evenemang som var lite av final för sommarens musikspelningar i kommunen. Ytterligare en reminder på att det är hög tid att planera sitt förhoppningsvis musikaliska julkort. Jag började planera detta redan förra vinter genom att spela in en videosnutt med juligtmotiv och snö fall i fall det inte blir ett bättre tillfälle i år.

Som vanligt har jag tagit noterna för tin whistle och som vanligt (no suprice) är musiken inte skriven i en pentatonisk skala. Det blir alltså lika som när jag försöker få till Happy birthday man får fixa till lite omarbetningar. Det funkar bara det finns igenkänningsfaktor känner man igen låten, precis sam mun kin loxa dubba taklin, bara första och sista bokstaven är rätt och man vet hur många bokstäver ordet har. Våra hjärnor är rätt coola!

Ett annat problem jag har än så länge är att jag bara, vart fall stort sett, träffar låga toner och Stilla natt går upp på höjden i en längre passage innan kommer till slutklämmen "oss är en frälsare född" som slutar djupt. Hinner förhoppningsvis fixa till detta med innan dags. Här nedan är ett smakprov på hur det låter så långt. Inte det bästa exemplet på hur det låter. Inspelningen är ifrån igår och jag lyckades som bäst inomhus på förmiddagen idag, fast då spelade jag inte in. Det jag spelade in på eftermiddagen lät klart sämst fast jag då tränat mest, så jag raderade det direkt utan lyssna igenom. Kanske tränat så mycket att det måste sjunka in och sätta sig den kunskapen som träningen införskaffat, typ överträning?

Vi firar ett år!

Hejsan! Förra söndagen hade jag och Barbie lite Party Party med stort P nere vid Solängekvarn och firade ett års jubileum för Shakuhachidagboken. Detta resulterade i ett vlogg-inlägg där vi visade upp omgivningarna kring Solängekvarn där allt började för drygt ett år sedan. Det första inlägget är daterat den 2 augusti 2016 så det är väl att betrakta som bloggens födelsedag men det dröjde ända till den 13 augusti innan firandet ägde rum, detta mest på grund av vädret vart dåligt på mina lediga dagar fram tills förra söndagen.

Mer än så tänker jag inte skriva här då det är ett video-blogginlägg så resten får ni titta på för att veta mer om vad som hände på kalaset. Därför säger jag på återseende och avslutar med att länka till de inlägg jag omnämner i klippet.Tjingeling!

• Historien före historierna här - Kort berättelse om bakgrunden till att dagboken blev till.
• Första försöket till att spela en melodi - Inlägget där äppleträdet är med.
• Matsu no ma shakuhachi camp flyttar - Videoklippet från min andra plats på Byaberget.
• Jag och hösten är tillbaka! - Inlägget med flest sidvisningar.
• Min första publik? - Första inlägget.
• En flöjt som heter Barbie - Mer om shakuhachin döpt till Barbie.
• Jag och Barbie har varit på 80 års kalas - Om det mindre lyckade framförandet av födelsedagsfamfar.

Barbie badar

Barbie har blivit lite äckelpäcklig på insidan och behövde bada så hon fick bada jacuzzi i handfatet med lite diskmedel. Fördelen med okonventionella material är att man kan använda okonventionella metoder vid rengöring. En bambuflöjt hade svällt i kontakt med allt vatten och sedan krympt igen vid torkning vilket hade troligen slutat med en spricka. Sprickor i en bambuflöjt behöver lagas av en shakuhachi-tillverkare som vet vad denne gör och sådant kostar pengar, ganska mycket pengar.

Jag hade kunnat rengöra henne på traditionellt vis med att ta en lagom stor bomullstygbit fuktad i vinäger eller sprit och fästa tygbiten med ett snöre med en tyngd i andra änden och dra tygbiten genom flöjten. Känns dock som en mer grundlig rengöring att skrubba henne i handfatet.

  Jag rengör flöjten regelbundet med att torka av henne men sist jag spelade så upptäckte jag att vid andra fingerhålet fanns något som såg ut att vara grått ludd som fladdrade lite som en tunga i botten på hålet. Kunde ju vart penicillin eller början på en delikat ingrediens till en exklusiv ost, men med tanke på det jag skrev i inlägget Sjuk av flöjt? kändes det dumt att chansa, med tanke på färgen på vattnet var det nog inte bortkastat. 

Shakuhachi i heavy metal? Hell yeah!

Att shakuhachi är ganska populär i modern kultur är kanske inte helt okänt för den som gillar film och musik, och jag har också berört det lite tidigare i ett inlägg här på bloggen kallad "Historien före historierna här". Där gav jag lite exempel på populärmusik och filmer som gav upphov till mitt tidiga intresse för detta instrument. Längs vägen har jag även lärt mig att shakuhachi även funkar bra i genrer som jazz där shakuhachi-spelare som John Kaizan Neptune och Bruce Huebner med fler har skrivit jazzmusik exklusivt för instrumentet och släppt hela skivor med jazzmusik för på shakuhachi.

Vad jag inte hade tänkt mig förrän jag rätt nyligen snubblade över ett japanskt band som heter Wagakki band var att hitta shakuhachi i heavy metal-musik (låt vara att det är i subgenren folk metal, men likväl).

Wagakki band (wagakki betyder på japanska traditionella instrument) är ett sjumannaband som blandar traditionella japanska instrument som koto, shimasen, taiko och... taadaa... shakuhachi med moderna instrument som elgitarr och elbas samt trummor. De lyckas enligt mig arrangera denna saliga blandning av analoga och elektriska instrument på ett intressant sätt, och med både vanliga trummor och japanska trummor (taiko) blir musiken både tung och snabb för instrumenten som koto, shimasen och shakuhachin som man är van vid att höra i mer stillsam traditionell japansk musik att sticka ut i.

Killen som spelar shakuhachi i bandet heter Daisuke Kaminaga och lika intressant att lyssna på hans spelande finner jag att lyssna på sångerskan Yūko Suzuhanas vackra röst och sätt att sjunga trots att jag inte förstår många ord på japanska. Bandet har funnits sedan 2013 och har släppt 3 fullängds album. Blir ni intresserade av ett smakprov så finner ni ett klipp här:

Nu är det otvistigt bevisat att musikinstrumentet som skapades som ett icke musikinstrument utan ett meditationsverktyg för zen-buddistmunkar klarar ta mig fan allt!

Vill ni veta mer om bandet finns det intervju med dem här: Första delen, Andra delen.
Vill ni se mer av den finns det här en härlig och visuellt vacker livekonsert.

Headbanga lugnt och på återseende! Ciao!

ShakuJam - Part 2 är här!

Hejsan, hejsan!

För en tid sedan satt jag och lattjade runt lite med en sparad inspelning av mig själv spelandes på Barbie (länk till inlägg om Barbie för dem som inte redan känner till  henne) i ett ljudredigeringsprogram. Resultatet av det jag klippte ihop överraskade mig själ på ett trevligt sätt så jag gjorde en musikvideo av det hela, ShakuJam - Part 1.

Jag fick även lite positiv respons på klippet och en del feedback. En av synpunkterna var att den var lite för kort och avslutade abrupt. Eftersom en del gillade videon föddes tanken på att göra en lite längre variant på samma tema och nu efter två veckor lite filande på projektet är den äntligen här!

Under skapelseprocessen som denna gång varit lite mer målmedveten driven process kom jag på att dessa skapelser är mer än en musikvideo. Det är även en dokumentation över min utveckling som shakuhachi-flöjtist. Videorna blir en dagbok i dagboken om min utveckling. I denna version kan man bland annat märka att jag orkar spela längre per andetag och en viss förmåga att skapa lite vibrato.

Med denna insikt har jag skapat ShakuJam - Part 2 utan coola postproduktionseffekter som Adverb, vilket användes flitigt i första versionen. Så denna och eventuellt kommande kommer vara ren och avskalad och naturtroget shakuhachi-ljud spelat på toppen av vad jag kan prestera vid det givna tillfället.

Videon är inspelad längs stigen förbi mitt shakuhachiläger som jag presenterade i en video i början på april. Kan kanske vara intressant för någon att jämföra hur det såg ut då med nu. Ormbunkarna efter man passerat stigen mellan tallarna är ofantligt mycket högre! :)

Enjoy!

Att putsa sin stålkula och bränna vaxljuset lagom

Då var jag här igen med ett nytt inlägg som denna gång kommer kretsa kring ett Aikidoseminarium jag var med på förra lördagen (17:e) på YogaKloster med Linda Holiday. Linda är chefsinstruktör på Aikido of Santa Cruz i Kalifornien och vigt stor del av sitt liv till aikidon sedan 1970. Hon har även skrivit en bok som heter Journey to the Heart of Aikido, som jag inte läst ännu då jag av princip inte längre läser tryckta böcker och böcker som dessa knappast blir inlästa som talböcker. Hur som helst Linda och den underbara dagen berörde mig till den grad att jag gjorde något annat som jag inte heller brukar göra då det också kostar massa energi som synskadad. Jag skrev ett tack till henne inte bara en hel framsida av en lapp utan även fyllde baksidan där jag lovade att läsa boken. Bakom löftet låg dock ett visst övervägande där jag tog med i beräkningen att hon hade lagt upp boken på ett sätt att man kunde läsa den lite i taget och läsa de olika kapitlen i egen ordning. Vi får se hur lång tid det tar att infria detta löfte som man inte bryter så lätt!

Som sagt jag har inte läst boken än men Linda själv berättade om den och även högläste några stycken ur den. Ur detta och reflektionerna kring det hela växte den konstiga rubriken fram.

Att putsa sin metallkula är en metafor för självkultivering. Om man ser sig själv som en opolerad kula av metall så kan man jobba på sig själv och därmed polera fram en skinande glans. Ett problem kan vara om man inte varierar sig och provar på nya vinklar och sätt är att man bara polerar en begränsad yta som blir jätteblank men lämnar resten av kulan opolerad. Hon menade därför att det var viktigt att träna andra stilar och för olika lärare och därmed få annat än exakt samma fläck gnuggad och bearbetat till skinande glans. Detta fick mig känna mig mer motiverad att både hålla igång aikidon på en viss nivå samtidigt fortsätta på den i förhållandevis nyligen inslagna vägen med shakuhachi. På tal om det så kan jag nämna, såhär i förbi farten, att jakten på sensei har burit frukt. Vägen fram blir så mycket lättare med en lärare. Jag har fått svar på mitt brev och personen (som jag hoppas får anledning att presentera senare) som jag skrev till har svarat tillbaka och är villig att ta mig som elev och lämnat sina villkor att förhandla om, gäller främst att hitta tider och dagar som passar oss båda.

Nog om detta (för denna gång), nu fortsätter vi med att bränna ljus! Fan va skoj att elda! Denna inställning har jag kommit underfund med att den har satt lite krokben för mig. Att vilja för mycket är att bränna vaxljuset för fort, att tvinga fram självutvecklingen. När jag var ung skulle jag bli världens bästa aikidoutövare och sedan världens bästa iaidoutövare och längre ner efter vägen världens bästa shakuhachispelare. Det är bra att ha en passion men tar man det för hårt leder det till frustration och besvikelser, så som med min flöjt som åkt ut och in ur skåpet periodvis i över tio år. Iaidon varade i drygt två år så jag kan inte uttala mig om den i dag men både relationen med flöjten och utövandet av aikidon som synskadad har fått ett uppsving sedan jag sänkte ribban. Denna bloggen är ett bevis på detta och den utveckling som skett på mindre än ett år. För att sprida ljus och värme till andra över en lång period gäller det att se till att vaxljuset byggs och eldas rätt Vaxljuset är givetvis även den en metafor men jag tänker inte gå in närmare på det här. Anledningen till detta är att jag fann detta avsnitt vackert i boken så jag lämnar den till att upptäckas av er oförstört i stället för jag ska snacka sönder den.

Glad midsommar alla och på återseende!

Fotot är från Pixabay

Jakten på sensei

Hallå, hallå!

Förra söndagen installerade jag en en inköpt webbkamera och konfigurerade Skype, samt skrev ett brev på engelska och mejlade till London. Tyvärr har jag inte fått något svar än. Vad jag är ute efter är en shakuhachi-lärare (sensei är lärare på japanska) och dessa växer inte på träd så England kändes nära i sammanhanget. Avstånd i km spelar ingen roll över Internet men antalet tidszoner man måste passera gör det. Antar det blir jag som elev som får sätta mig framför datorn på tider som passar min lärare. Blir ju problematiskt att bo i lägenhet och ha flöjtlektioner mitt i natten som exempel. Om det inte funkar med England så har jag vetskapen av två-tre intressanta lärare i Nordamerika.

Jag har kommit till det stadium känns det som att jag inte kommer framåt alls på egenhand (bortsett från att jag blir bättre och säkrare på det jag redan kan) samt att jag förr eller senare behöver en lärare om jag vill lära mig att spela de klassiska och historiska styckena som komusō-munkarna (ursäkta tautologin då sō i komusō betyder präst eller munk på japanska) spelade under Edoperioden (1603 - 1868) i det feodala Japan.

Jag får återkomma med hur jag lyckas i min jakt på sensei. Känns som en spännande sommar, minst lika spännande som filmen Jakten på Röd Oktober som släpptes 1990, och som ni kan se medan ni väntar på att jag jagar vidare!

På återseende!

Jag och Barbie har varit på 80-års kalas

I torsdags var jag och Barbie på födelsedagskalas hos yogaklostret utanför Fristad. Det var min gode vän och aikido-lärare Peter som fyllde 80 år, och detta skulle firas med ett knytkalas hos Robert och Frida på yogaklostret som är gemensamma vänner till Peter. Det var ett 30-tal personer med olika anknytningar till "födelsedagsbarnet", främst människor från aikidon, keramiken eller släkten som kom och tillsammans lyckades vi få till en helt magisk fulldag.

Dagen till ära hade jag tänkt av kärlek till Peter spela en födelsedags-fanfar på Barbie så jag började att googla shakuhachi + happy birthday... Attans noll träff. Klart att det inte skulle gå den enkla vägen men jag hade plan B klar. Googla happy birthday + tin whistle + key D... Ta-daa massa träffar! Nu hade jag noter till denna enkla visa men problemet är att jag själv får åka på jobbet att skriva om den till att passa shakuhachi. Den söta lilla irländska plåtflöjten är visserligen stämd i tonarten D precis som shakuhachin men den är i helt annan skala. Den är gjord efter heptatonisk skala och har därmed sju toner per oktav och Happy Birthday som mesta västerländska musiken är skriven för sådan skala. Shakuhachi däremot är gjord för en pentatonisk skala och har "bara" fem toner per oktav. Gentemot tin whisteln saknar shakun tonen B och E och i Happy Birthday finns det ett och annat B och E om man spelar i tonarten D.

Var bara att vara kreativ och leka runt tills man hitta vad man skulle byta ut dessa emot i stället. Problemet är om man byter ut för annorlunda försvinner igenkänningsfaktorn och ingen uppfattar vad det är för melodi. Efter en del prövande var jag nöjd men det var inte Happy Birthday som den komponerats så jag kallade denna tolkning för födelsedags-fanfar i stället.

Övade denna kreation flitigt i två veckor och offrade onsdagens aikido-träning för en sista övning i ett avskilt men central plats i Skene och det flöt på kanon just då, så bra att självkritiska jag kände mig säker inför mitt första offentliga uppträdande som jag skulle ge mig in på dagen efter.

På den stora dagen slog dock premiärnerverna i gång och framförandet blev tyvärr inte alls bra. Inte så mycket kanske för att det var publik närvarande (annat än fåglar och mygg som jag vanligtvis spelar för ute i naturen). Var nog mer att denna stund var viktig för mig (Inte varje dag en för en själv viktig person fyller 80 år) och jag ville verkligen prestera på en hög nybörjarnivå.

I kväll var jag likt tjuren Ferdinand tillbaka på hemvana marker med fåglar och mygg vid Solängekvarn och allt blev genast enklare igen, så jag spelade in hur det var tänkt att låta i torsdags. Bilden är från i kväll.

...Och så här var det tänkt:

Första försöket på en musikvideo

Satt hemma och jammade lite för mig själv idag när de andra var ute. Jag spelade in det för skojs skull och hade inga direkta planer med det hela utan bara jammade spontant och lekfullt. Resultatet  blev dock rätt bra för att vara mig och jag började fundera på att göra något av det. Förde därför över ljudfilen till datorn och öppnade Audacity och klippte ihop de bästa bitarna ur den dryga halvtimmes långa ljudklippet.

Jag brusreducerade och jämnade ut nivåerna (normalisera) och det lät okej men lite platt så jag lade på lite Abverb. Tyckte det blev så bra att jag letade upp ett videoklipp jag sparat sedan augusti i fjol när jag var ute i skogen och öppnade Adobe Premiere Elements och satte ihop en video. Resultatet kan ni se här nedan.

Men först här är ljudklippet innan jag lade till Abverb i mixningen som en referens. Det naturliga ljudet från shakuhachi med bara lite rumseko från ljudet studsar från lägenhetsväggarna in i micken.



Här är den färdiga videon.

Matsu no ma shakuhachi camp flyttar

En liten guidad rundvandring i det nya Matsu no ma shakuhachi camp. Det förra Matsu no ma-lägret fick flytta då det låg för nära ett hus med en hund som verkar vakta kullen eller se mig som ett djur som måste ställas och skällas på.

Matsu no ma shakuhachi camp

Då har det i dag varit vad som känns första riktiga vårdagen för i år. Kunde lätt stå still en längre tid och öva med bara t-tröja och en tunn M90-skaljacka på överkroppen och tunna byxor.

Jag var på ett ställe i dag inte så långt i från bostaden som jag inte varit på sen jag flyttade bort från detta område. Jag tänkte att det skulle vara ett av mina basläger för att vara i naturen och öva. Håller på att införskaffa campingprylar att ha med mig i en ryggsäck så jag ska klara ett läger över en helg eller något längre om tid finns.

Jag är visst inte den enda som vistats här för det låg en omkull vält plaststol där i gläntan. Om man gör rent den lite så kan man låna den och jag har inget emot att dela platsen med någon.

Stolen låg mellan två tallar som i sitt utsatta liv i en glänta på toppen av en kulle ser lite härjade av naturen och dess element, eller ska vi säga att de såg livserfarna ut? Hur som helst de krokiga tallarna med vridna grenar påminner lite om de tallar man brukar se odlade i krukor som bonsai-träd. De följer väl inte direkt stilmönstret för en typisk bonsai men elementen i formen fanns där lite subtilt.

Platsen där jag tränar aikido på har givits inofficiellt namnet Matsu no ma-dojo. Dojo är benämningen på en plats man tränar do som aikido och matsu no ma betyder mellan tallar. Dörren till dojon låg innan mellan en plantering av tallar på varsin sida om dörren. Numer är dock dessa tallar borta. Jag hittade en trevlig plats med en plaststol mellan två tallar, därför döper jag platsen till Matsu no ma shakuhachi camp.

Nya år och nya tag

Hej dagboken!

Det var ett tag sedan jag skrev och tiden rinner i väg och nu är det redan mars. Sedan sist har jag hunnit klara av tre nyår vilket är det som avses i den något svårbegripliga titeln. Det första nyåret var vårat egna traditionella nyår den 31 december, det andra var det kinesiska nyåret den 28 jan. Det tredje som jag inte tänker gå närmare in på är att det blev nytt räkenskapsår på företaget jag arbetar på, inte så spännande och relevant här men dock ett nytt år bland de nya åren.

Var inte ute på nyårsafton men väl nyårsdagen som bjöd på förvårligt väder med ett stilla lugn ute. Jag antar att de flest tog det lugnt efter gårdagens firande. Småfåglarna runt mig levde upp och stämde in med sin sång och kvitter vilket fick det hela kännas som en otroligt bra start på det nya shakuhachi-året 2017. November och december hade nästan totalt regnat bort och jag hade inte direkt disciplinen att gå ut med rengponcho och pannlampa efter jobbet. Därför kändes denna dagen extra bra!

Bilden är ifrån den 8 januari och då kom det lite vinter istället för försmak av våren. Det var en trevlig kontrast att vara ute i som bröt av det annars förekommande senhöstlika och dystra. Det vara de dock inte länge innan det grå och mörka tog över igen men bilden finns kvar och passar bra till detta inlägg.

Sedan kom det kinesiska nyåret och bjöd också på en solig, klar och lite småkylig dag. Denna dag till ära gick jag till Abborrsjön och testade på lite campingprylar jag köpt från Kina. Barbie fick följa med trots att hon inte är kinesisk, men en shakuhachi har sina rötter i Kina då det är i grunden en vidare utveckling av den kinesiska xiao-flöjten (länken går till engelska Wikipedia). Det är liksom det som är japanskt signum att ta saker någon annan har skapat och göra om det och göra det till något eget. Vi befinner oss alltså nu i Tuppens år vilket bland annat ska stå för skapande och självförverkligande. Låter som en bra grundsten till ett bra shakuhachi-år om man förvaltar det rätt!

Februari blev en helt annan sak än den fina början som januari bjöd på kantat med sjukdom av varierande grad från halvkrasslig till sängliggande. Förkylning har gått hårt åt mina luftvägar och taskiga luftvägar och blåsinstrument är en riktigt dålig kombination.

Summerar man detta dryga halvår jag någorlunda seriöst satsat på instrumentet känns det som jag kommit en god bit på väg. Den senare tiden har dock utvecklingen stannat av en del och det jag märker mest av som framsteg är att jag kan hålla vissa toner längre och mer koncist, om jag är bra i halsen det vill säga.

Så det var en uppdatering av läget hittills. Väl mött en annan gång!