För att ta det från början. Jag har alltså varit och besökt mitt gamla shakuhachi basläger av mig kallat "Matsu no ma shakuhachi camp". Det var ett tag sedan jag var här, minst ett år. Det mesta var sig likt och förutom att någon förstört min fina bänk (se översta bilden till vänster i fotocollaget) såg det orört ut för ögat. Bänken kan jag alltid bygga upp och till och med förbättra i version två. Det viktigaste är att alla träden runt omkring verkade må bra och ingen individ verkade fallit ifrån. Det kändes viktigt då det avverkas rätt friskt den senaste tiden runtomkring i skogarna runt byn och jag hörde skogsmaskiner ännu arbeta.
Jag förundras över hur alla träden tillsammans på en liten bergkulle utan knappt matjord som binder upp vatten och näring överlever och frodas. Där finns en jättelik tall och ett riktigt stort lövträd tillsammans med ett gäng halvstora granar. Allt kanske inte är så darwinistiskt som vi låtit oss tro? Kullen kanske frodas tackvare samarbete och kullen inte är en tyst krigsskådeplats i kampen för överlevnad?
Något att reflektera över medan jag övade på min shakuhachi, vilket också var något som var ganska länge sedan. Glädjande nog så verkar tiden varit lika snäll i det avseendet som med naturen omkring och jag fann mig snabbt till rätta att öva skalor och blåsa Ro. Ro är en ton som är viktig att öva ofta och noga som en grund. Om jag säger att blåsa Ro är som att träna Tai no henko så förstår i alla fall mina aikido-vänner vad jag menar.
Innan jag hann börja spela på min flöjt och därmed inte påvisade min närvaro nämnvärt fick jag besök av tre stora rådjur på väg genom området. Lägret ligger på en kulle som jag beskrivit och bredvid den finns en till större kulle. Mellan dessa bildas det en liten dal som blir en naturlig och enkel ed för att ta sig in och ut. Denna har visat på spår att utnyttjas av både människor och djur fast jag har aldrig sett någon innan förrän nu. Själv kommer jag hit från ett annat håll och tar en längre lite besvärligare rutt. Rådjuren avbröt sin sakta promenad längs dalen och flydde upp längs kullen mitt emot och gömde sig bland granarna där uppe på. Därifrån stod de och skällde ilsket ett tag. Tänkte att om jag hade kunnat spela den klassiska shakuhachi-stycket Shika no Tône (鹿の遠音) som kan översättas i still med Hjortens avlägsna rop. Det hade vart något passande att svara tillbaks med. De lämnade kvar sina spår i snön att påminna mig om dem som man kan se i bilden längst ner till höger i fotocollaget.
Då var det bara det mest intrikata kvar att förklara - sprit, snusk och te. För att smidigt och på ett miljövänligt sätt kunna värma mitt tevatten köpte jag ett fältkök som eldas med sprit och som i soldatmun kallades för Snuskburken av hygieniska skäl. Jag kallar min kort och gott för Snusk. Snusk är tillverkad 1971 och är således lite äldre än mig. Den har under sitt liv stått i förråd tills jag köpte honom och tog med ut till sitt rätta element för att göra sitt jobb. På bilden högst upp till höger i fotocollaget kan ni se när jag och Snusk lagar te. Det är mitt favorit skogste som lagas till. Det är ett kinesiskt svart te som heter Bai Lin Gong Fu (白琳工夫). Att dricka te i samband med zen-relaterade övningar är viktigt. Teblad är symbol inom buddhismen och i Japan finns en gammal skröna om Bodhidharma som blev så trött i en meditation att han höll på att somna. Han blev arg och skar av sig ögonlocken och kastade dem till marken. Där dessa landade växte det genast upp två buskar. Han provsmakade bladen och blev piggare. Spela shakuhachi träna budo och drick te är min avslutande rekommendation.
Det var min lagom äventyrliga eftermiddag i samvaro med en japansk zen-flöjt.
