Jag och hösten är tillbaka!

 Både jag och hösten har varit frånvarande ett tag men nu är vi båda tillbaka igen. Vart hösten har varit vet jag inte, men jag antar att den har hållit sig undan ett år av ren artighet för de andra årstiderna. Själv drabbades jag av synnervsinflamation och min synskärpa dippade ner till 7% under drygt en månad. Att öva på flöjt under denna tiden var inga problem då man inte spelar med ögonen förutsatt att man inte ska läsa noter för att lära sig något stycke. Shakuhachi-noter skrivs traditionellt med kanji (japanska skrivtecken) och ofta sparade som bild i PDF-filer vilket gör att det blir omöjligt för datorn att syntolka med talsyntes. Skriva blogginlägg hade funkat men kostade för mycket energi just då kändes det som. Öva spela däremot som sagt var är inget svårt och går helt på känsel. Shakuhachin har bara fem fingerhål att hålla reda på vilket är ju ingenting mot alla pianotangenter blinda musikern Stevie Wonder måste hålla reda på.

Vad som har skett på utvecklingsfronten sedan sist är att jag upptäckt två nya toner i den övre oktaven. Har dock ingen som helst kontroll över dem, vilket innebär att jag bara hamnar där och när väl är där är det det enda jag kan spela tills jag trillar bort därifrån. Som jag sagt tidigare är detta något typiskt shakuhachi-lärandet på nybörjarstadium. Flöjten tycks leva sitt egna liv och som spelare är det bara att hänga med. Jag borde ta och spela in och lägga upp dessa två nya ljud på bloggen. Det får bli nästa projekt.

Som sagt det är höst nu med höstfärger, hög luft och jakttider. det får mig att tänka på en av mina favoriter bland de traditionella musikstyckena som zenmunkarna i Fuke-ordern under sista delen av den feodala eran i japan spelade för meditation och allmosor. Stycket heter Shika no tome (typ Avlägset rop från hjorten på svenska) och handlar om en ensam hjorthannes avlägsna lockrop på en hona som ekar i bergen. Här är den och vi ses!