Ett namn flera storlekar

En penis är en penis oavsett hur stor den är... Tänk vad enkelt saker är uppdelat i naturen! Annat är det i musikens värld, där ska en stor violin heta cello medans en liten kan kallas fiol.

Japanerna är mer okonstlade och följer naturens logik, där en shakuhachi är en shakuhachi oavsett hur stor den är. Namnet kommer ifrån längden på standardinstrumentet som är stämd i tonarten D och mäter en shaku (en japansk fot) och hachi (åtta) sun (delar av en fot). Shakuhachi betyder alltså "Enfotåtta" på svenska och den heter detta även om den är 1 shaku och 6 sun eller 2 shaku och 3 sun lång. Samma flöjt men olika storlek då akustiska instrument behöver det för att spela i olika tonarter.

Så enkelt okonstlat logiskt, en shakuhachi är en penis... Oops... En shakuhachi oavsett dess storlek medan längdmåttet en shaku och åtta sun alltid är 54.54396 cm hur man än mäter. Enkelt va?

Relaterade inlägg: En flöjt som heter Barbie.

Sjuk av flöjt?

Jag upplever att spela på min shakuhachi väldigt hälsobefrämjande. Det stressar av en och ger viss andningsövning som stärker kroppen. Allt är dock inte av godo och slarvar man med hygienen och rengöring av sitt blåsinstrument kan man visst bli dödligt lungsjuk av den.

Det gäller visst att hålla shakisen acceptabelt ren från främmande partiklar, mögel och bakterier så man inte andas in dessa dag ut och dag in. Väl samma som  att hålla kvalster i sängen någorlunda under kontroll så man inte andas för mycket kvalsterbajs varje natt.

När man läser om shakuhachivård på nätet utgår rengöringen med fokus på flöjtens bästa så den inte spricker som torka den invändigt och olja in utsidan tre till fyra gånger om året. Har inte läst något om desinfektionera den med sprit eller andra medel. Många shakuhachi av bambu har en pasta (på japanska kallad ji) som består av tonokopulver (typ av lerjord) blandat med japansk lack (uruchi) i pipan för att jämna ut insidan.  Vissa kan få allergiska besvär av den och det i sig är inte så hälsosamt. Jag vet heller inte hur denna pasta reagerar med olika desinfektionsmedel.

Så på det hela så känns detta som ytterligare en fördel med en plastflöjt som tål det mesta. Inga problem att ta isär den och ta på diskhandskarna och diska den eller torka av den grundligt med sprit.

Relaterade inlägg: En flöjt som heter Barbie, Ett namn flera storlekar.

En flöjt som heter Barbie

Vilken katshig rubrik va? Den låter nästan som en roman av Lars Backman. I detta inlägg ska jag presentera den andra nyckelspelaren som gör denna blogg möjlig, min shakuhachi. Utan minst en shakuhachi hade det inte blivit en shakuhachidagbok.

Min shakuhachi är precis som jag inte helt japansk utan vi är mer wannabes. Shakuhachin är tillverkad i USA och är en avgjutning i ABS-plast från en shakuhachi gjord 1976 och säljs under namnet Shakuhachi Yuu. Fördelen med plastflöjt är att man behöver inte vara rädd att den spricker som bambu kan göra även om man är noga att sköta den. En Shakuhachi Yuu känns närmast oförstörbar. Materialet i en Shakuhachi är inte heller (vilket man kan tro) det mest avgörande hur den låter och hur den är att spela. Det är inte så mycket vibrationer i materialet som ger ljudet utan luftströmmen i sig själv som passerar flöjten. Därför blir de viktigaste parametrarna hur flöjten är gjord inte vad den är gjord av. Men det är klart att en shakuhachi i bambu ger en mer autentisk och äkta känsla.

Så vad döper man en flöjt från USA gjord i plast? Barbie så klart! Mer självklart blir det när man tänker på denna textraden "Life in plastic, it's fantastic!" från låten Barbie Girl med den danska gruppen Aqua.

Relaterade inlägg: Historien före historierna här, Sjuk av flöjt?, Ett namn flera storlekar.

Första försöket till att spela en melodi

Som jag skrev tidigare i inlägget Jenka med shakuhachi skulle jag ge mig i kast att öva på en första melodi och bestämt mig för att pröva med Mary Had a Little Lamb. Detta för att många på nätet rekommenderar den som första melodi för västerlänningar att börja med på grund av igenkänningsfaktorn. Annars traditionellt japanskt brukar studenter börja med en japansk nybörjarvänlig folksång, som till exempel Kojo no Tsuki (Måne över slottet). Men eftersom jag som många västerlänningar inte är bekant med den sången så tar vi den mer bekanta Mary hade ett litet lamm. Sången verkar vara så populär i shakuhachikretsar att den har fått en japansk titel, Marii san no hitsuji.

Mary hade ett litet lamm är faktiskt en intressant barnvisa om man gör en liten efterforskning då den bygger på verklighet. Unga flickan Mary Sawyer hade ett litet sällskapslamm som hon tog med till skolan på sin brors inrådan och lärarens förtret. Huset hon bodde ska ha stått kvar fram till 2007 då det förstördes, men om man vill besöka en plats knyten till historien står hon och lammet som staty i Massachusetts.

Jag började redan i förrgår mot kvällningen att söka efter en tydlig anvisning hur man skulle spela melodin och kom över detta YouTube-klipp som visar det hela tydligt. Det är bara ett stort problem med denna videon och det är att han spelar inte exakt som han säger och som står i textningen men den ger en bra känsla för melodin. Jag använde istället noterna som Perry Young har i sitt shakuhachi-kompendium.

Enligt anvisningarna av Perry som jag använde mig av är melodin i stället:
A,G,F,G,A -A,A-G,G,G-A,C,C
A,G,F,G,A -A,A-G,G-A,G,F

I går var jag nere och övade i två timmar och tog då bilden till detta inlägget. Känns som första höstbilden fast det var varmt och fin. Bilden är på ett gammalt litet vildäppleträd jag passerar på vägen och frukten börjar falla av den nu.

I dag var jag nere innan regnet kom och spelade in fyrtio minuter som jag sedan klippte ner till dryga två minuter som ni kan höra här nedan.

Relaterande inlägg: Jenka med shakuhachi.

Jenka med shakuhachi

Nu kanske ni tror att jag har spelat shakuhachi så att folk kunnat dansa dansen jenka? Riktigt så är det inte, inte i år på denna sida midsommar i alla fall. Det har med det här med inlärningsprocesser påminner om dansen med ett steg framåt och sedan ett steg bakåt innan tar ny fart framåt igen med tre steg. På så vis bromsas framåtskridandet upp men aldrig står still.

Igår var jag ute och övade och det gick jättebra. För första gången kunde jag med säker ton röra mig upp och ner för hela skalan i nedre oktaven. Därmed uppnådde jag mitt egna mål att nå innan jag skulle börja söka reda på en lärare. I och med att det gick så bra i går gick jag i väg i dag på eftermiddagen för att öva med en känsla med självförtroendet att det skulle gå ännu bättre. Jo tjena! Första tio minuterna fick jag inte en enda ton och när det lossnade så gick det inte få ljud längre än till andra hålet. Efter en halvtimme fick jag fram halvtaskit ljud även med tredje och fjärde hålet täckta. Sedan hände något och vips gick det lika bra som i går utan att jag ändrade nämnvärt på någonting alls. Då hade det gått fyrtio minuter!

Det hela slutade i alla fall bra! Resten av tiden blev det skala och jag avslutade med något som liknade melodi. Jag ville prova spela Blinka lilla stjärna eftersom det är enda nybörjarlåten jag kan i huvudet på flöjt. Problemet är bara det att en femhålig shakuhachi är gjord för pentatonisk skala medans Blinka lilla stjärna har lite fler än fem toner. Antagligen på grund av detta lilla problem som man i stället blir rekommenderad att öva på Mary had a little lamb om man söker på nätet efter en västerländsk nybörjarvänlig låt. Jag får studera in den så jag kan öva på den i stället.

Mistluren i tonen D - Andra inspelningen

Som jag lovade i mitt förra inlägg Kvällspass med rådjurs- och mistlursljud, har jag nu spelat in lite igen. Känns dock som att det färdiga resultatet inte låter lika mycket mistlur som det känns live. Kanske beror det på att det är fler sinnen involverade på plats där ute i naturen som hjälper till att försätta sinnet i ett annat tillstånd än här på bloggen. Kanske beror det på utrustningen och tekniken jag använder när jag spelar in, eller så är det en kombination. Här är resultatet i alla fall så får ni bedöma själva om ni kan blunda och förnimma en liten båt i dimman. Det är alltså andra gången jag lyckas frambringa tonen D i den nedre oktaven, så med den jätteovana som ännu finns är det svårt att hålla tonen jämn och ren, vilket förtar mistlurskänslan lite ibland.

Precis som i det förra inlägget jag refererar till tog jag en bild på vägen hem. Har inte så mycket med själva inlägget att göra men jag tycker den är intressant och en bild gör inlägget trevligare. Det intressanta enligt mig då var mönstret i marken i slänten.

Kvällspass med rådjurs- och mistlursljud

När jag börjar skriva detta är det en timme sedan jag avslutade en kvällsövning i skogen. Det blev drygt 40 minuters övande. Det har vart riktigt höstväder en tid här med spöregn i form av skurar och väldigt hård vind så det har inte blivit något övande på nästan en vecka. Var därför beredd på att det skulle bli lite kämpigare att få igång tonerna ikväll. Döm om min förvåning så var det tvärtom ovanligt enkelt. Kan det vara en slump eller har hjärnan programmerat om muskelminnet lite under vilan? Vem vet? Vad jag däremot lärt mig är att lära sig spela shakuhachi är nyckfullt. Som nybörjare kan man ibland få toner och lätt toner på raken och rätt vad det är försvinner de och man kanske inte får fram dem igen. En ton kommer i början som en överraskning inget som man än har riktig medveten kunskap att ta fram på kommando. Flöjten lever sitt egna liv tillsynes.

Som titeln antyder fick jag fram två ljud som stack ut i mängden. Det första var ett ljud som påminde mig om ett skällande rådjur. Det lät inte alls som det men det hemsökta lite desperata och ensamma känslan tonen gav påminde om det en då på något sätt. Jag lyckades överblåsa flöjten i ett läge och där kom ljudet som jag lyckades hålla i liv drygt fyra sekunder. Jag försökte återskapa det men flöjten hade bestämt att det räckte med den gången för den här gången.

Vad som gick riktigt bra flera gånger om var tonen D som är flöjtens grundton. Som med de flesta flöjter når man den genom att hålla för alla hålen. Det innebär att man måste skicka luftstrålen kontrollerat genom hela shakuhachins 54.5 cm längd, vilket inte är så lätt då shackuhachin har en rätt stor diameter på borrningen genom flöjten. Det är lätt att miss ta sig att man måste blåsa hårt för att blåsa igenom hela flöjten, men det är tvärtom. Har man många fingerhål öppna kan man ta i mer utan att det låter illa men ett D måste man blåsa med bra teknik samt mjukt och försiktigt. Inom aikidon kan man till en viss mån ersätta ett dåligt utförande av en teknik med att lägga på mer kraft, det gör det inte här, man blir direkt avslöjad.

Jag skulle ha haft med mig ljudinspelaren och spela in dessa vackra dova D:en. De påminde lite om en mistlur på en liten båt i dimman. Det var i alla fall den associationen jag fick när jag blundade och upprepade den andning efter andning så länge det bar sig. Får se om jag kan frambringa dem igen i helgen.

Historien före historierna här

Bloggen startades nyligen och jag tänkte berätta historien före dess tid som berättar varför den blev till. Vi kan se det som Shakuhachidagbokens skapelseberättelse.

Jag vet inte riktigt när jag först fick en dragning till flöjter. Kanske har den alltid funnits där redan från början? Kanske har det att göra med ursprung? Flöjt är ju ett av världens äldsta musikinstrument med en historia som sträcker sig mellan 30.000 till 37.000 år bakåt i tiden. Jag har samma oförklarliga dragning till hav och livets ursprung är havet. På något sätt vill jag förklara båda de starka dragningarna till havet och flöjter med omedveten och inbyggd dragning till ett ursprung. Kanske är det därför jag fastnade just för shakuhachi för att den är så okonstlad och naturlig. Om man jämför med en konsertflöjts (tvärflöjt) komplexa mekaniska uppbyggnad med många delar är en shakuhachi "bara" en avhuggen bamburot med fem borrade hål och en vass kant i ena änden att blåsa mot.

Vad mer som talar för flöjter i mitt tycke är det faktum att toner är liv och att andas är liv. Därmed blir det för mig oerhört livsbejakande att andas toner. Det med andas är liv är nog en självklarhet som jag inte behöver fördjupa mig i men någon kanske undrar hur toner är liv? Toner är angenämt ljud och ljud är vibrationer som fortplantar sig genom luften. Livet är uppbyggt av atomer och atomer i sig rör sig och vibrerar. Hela universum och vi bygger på vibration.

Hursomhelst började jag i kommunala musikskolan med den obligatoriska blockflöjten i plast med en dröm om att få byta upp mig till tvärflöjt. Det blev inte riktigt så för jag hamnade i ett moment 22. Skolan hade inga sådana flöjter att låna ut och föräldrarna ville inte lägga ut pengar på ett dyrt instrument utan veta om jag skulle tröttna. Gitarrer fanns däremot att låna som man kunde lämna tillbaka fall man tröttna... Vilket jag också gjorde för det var inte det jag egentligen var intresserad av. En stor anledning till att jag var såld på tvärflöjt var Sir James Galway och hans album James Galway Plays Songs for Annie. Jag tjatade till mig ett exemplar av denna inspelad på kassett, och än idag känner jag oerhört starkt för James version av John Denvers Annie's Song som är titelspåret på albumet.

Något år senare, närmare bestämt 1986, när synthesizern (synt) blivit populär släpper Peter Gabriel dunderhitten Sledgehammer. Ytterligare något år, 1990, blir Enigmas Sadeness Part1 deras stora genombrott. Vad jag och många säkert föll för med dessa låtar är det mystiska trollbindande ljudet av shakuhachi frambringat av syntar. Vid denna tid visste jag inte vad det var utan efterforskningar långt sedan jag upptäckt den "äkta varan" som jag kunde sätta namn på ljudet.

Första medvetna att det var shakuhachi som trollband mig var när jag såg Den siste samurajen på bio i början på 2004. Vid denna tidpunkt hade jag i drygt 10 år tränat aikido och läst en hel del om Japan och zen-buddhism, och därmed bekantat mig med instrumentet i skrift. Efter filmen började jag söka aktivt mer information och lyssna på shakuhachi-musik. Det var inte så långt efter jul och jag råkade av en slump ramla över en västerländsk shakuhachi-spelare som lagt upp sin version av Stilla Natt. Det var magiskt vackert gjort och det faktum att det var en melodi man kände igen gjorde det än mer magiskt, jag var därefter såld!

 2005 köpte jag min egna nybörjar-shakuhachi fast besluten att jag skulle vid sidan om bli världens bästa aikido-utövare och iaido-utövare bli världens främsta shakuhachi-spelare. Trots att jag hade kompetenta lärare i aikido och iaido nådde jag inte trädtopparna. Än värre blev det med shakuhachi-spelandet där jag inte hade en lärare alls, där kom jag ingen vart, utan stod och stampade på samma ställe bråkandes med ett tillsynes omöjligt instrument.

Nu drygt 10 år senare har jag lyckats få ett genombrott efter alla försök som slutat med att jag slutar, gör annat en längre tid, åter börjar och slutar. Genombrottet känns så bra att jag nu vill dokumentera min resa och därmed blev denna blogg född. Härifrån kan ni läsa och följa med på resan utan blicka bakåt.

Relaterade inlägg: En flöjt som heter Barbie.

Andra inlägget - Första ljudinspelningen

I går på förmiddagen var jag nere vid mitt favoritställe och övade lite igen. Eftersom inte alla har turen att komma förbi som cyklisten i min förra postning, tänkte jag att jag kunde spela in lite och ta en bild på omgivningen så att ni andra kan få ta en liten del av det också. Kan ju även vara lite intressant för mig i framtiden att kunna blicka tillbaka. Troligen är det nog så att det blir mer behållning för mig själv än det blir för er.

Jag har gjort ganska många försök under lång period att egenhändigt lära mig spela shakuhachi. Jag var väl medveten vis av erfarenhet av att studerat andra japanska företeelser att det skulle vara svårt och kräva massa tid. Resultatet har hittills varit att jag inte kom någon vart, tog en paus och starta om från ruta noll igen. En anledning till att jag inte kom någon vart kan bero på att jag tidigare lyssnat på fel råd eller missuppfattat dem. Nu har jag tagit del av andra shakuhachi-lärare på nätet och ägnat min semester till att öva flitigt. Det har denna gången burit frukt! På en och en halv vecka har jag kommit långt mycket längre än tidigare. Jag kanske inte gör helt rätt men med tanke på att jag gjort framsteg kan jag å andra sidan inte göra mer fel än innan, alltså borde jag vara på rätt väg?!

Tanken var ju att jag skulle hinna med att redigera och skapa ljudfilen och ladda upp den samt skriva detta inlägg under gårdagen. Hann dock inte detta innan det var dax att ge sig av till nästa träning med japanska rötter och zen-anknytning - Aikido.

Min första publik?

Jag har varit bortrest över dagen så jag gick till mitt övningsställe vid halv åtta-tiden på kvällen för att öva på lite toner och skalor som den nybörjare man är. Jag brukar öva utomhus av två anledningar varav den första är att min familj inte gillar flöjtövandet lika mycket som jag. Den andra är att jag tycker det är mer meditativt att öva ute i naturen.

Mitt favoritställe är beläget i en lummig dalsänka där en å rinner förbi en gammal kvarnruin. Vid åtta-tiden när jag står vänd mot vattnet ståendes på del av resterna av stengrunden till kvarnen och spelar upplever jag för första gången en otrevlig känsla där. Det är den pirrande känslan av att bli genomborrad av blickar, att någon står bakom en. Jag vänder mig om som man brukar i sådant läge och börjar söka av närområdet med blicken. Eftersom jag är synskadad och lika närsynt som grävlingen i Det susar i säven (och troligen ser ut som honom också när försöker söka av omgivningen) upptäcker jag inget nytt runt omkring mig. Känslan försvinner dock inte och efter ha stått still en stund som troligtvis var mycket kortare än det känns hör jag ett lite glatt pling-pling. Det kommer lite snett från vänster om mig högt uppe på åsen där jag vet det går en liten väg. Aha en cykelklocka!

Jag vet inte vem du är kvällscyklist. Kanske vet du vem jag är? Jag antar dock att du gillade precis som jag kombinationen av shakuhachi-toner, brusande vatten och vindsus i löven. Annars hade du nog inte stannat och plingat. Kanske var det första gången du hörde en shakuhachi? Vad jag vet är att du är den första som mig vetligen som hört mig där.