Min första publik?

Jag har varit bortrest över dagen så jag gick till mitt övningsställe vid halv åtta-tiden på kvällen för att öva på lite toner och skalor som den nybörjare man är. Jag brukar öva utomhus av två anledningar varav den första är att min familj inte gillar flöjtövandet lika mycket som jag. Den andra är att jag tycker det är mer meditativt att öva ute i naturen.

Mitt favoritställe är beläget i en lummig dalsänka där en å rinner förbi en gammal kvarnruin. Vid åtta-tiden när jag står vänd mot vattnet ståendes på del av resterna av stengrunden till kvarnen och spelar upplever jag för första gången en otrevlig känsla där. Det är den pirrande känslan av att bli genomborrad av blickar, att någon står bakom en. Jag vänder mig om som man brukar i sådant läge och börjar söka av närområdet med blicken. Eftersom jag är synskadad och lika närsynt som grävlingen i Det susar i säven (och troligen ser ut som honom också när försöker söka av omgivningen) upptäcker jag inget nytt runt omkring mig. Känslan försvinner dock inte och efter ha stått still en stund som troligtvis var mycket kortare än det känns hör jag ett lite glatt pling-pling. Det kommer lite snett från vänster om mig högt uppe på åsen där jag vet det går en liten väg. Aha en cykelklocka!

Jag vet inte vem du är kvällscyklist. Kanske vet du vem jag är? Jag antar dock att du gillade precis som jag kombinationen av shakuhachi-toner, brusande vatten och vindsus i löven. Annars hade du nog inte stannat och plingat. Kanske var det första gången du hörde en shakuhachi? Vad jag vet är att du är den första som mig vetligen som hört mig där.