När jag var ute vid Kolebäcken på påskdagen och skrev om det i inlägget Busväder och risiga påskägg sa jag att jag skulle återkomma med att berätta varför jag tog med mig vatten ifrån bäcken. Nu är det dags!
Anledningen hänger ihop med matlagningen i allmänhet och riskokning i synnerhet. Förra äventyret var tänkt att prova min större ryggsäck med mer packning och att öva på det med att koka perfekt japanskt kortkornigt ris ute, allt detta för att förbereda att vara ute längre period än dagstur. Koka riset kräver mycket vatten i förhållande till mycket annat som kan tillagas. Det ska sköljas två gånger, sedan blötläggas och efter det koka i vatten. Det blir att byta vatten fyra gånger. Kan man då hitta ett eller par ställen i naturen där bra vatten finns på plats slipper jag bära massa vatten med mig.
Med tanke på hur grönt vattnet i från Kolebäcken såg ut när jag fyllt petflaskan kunde jag hält ut det igen i stället för bära med mig det hem. Nyfikenheten tog överhand och jag tog hem det och kokade det i fyra minuter dagen efter och provsmakade. Det blev liksom ett dagen efter skogsbad efter skogsupplevelsen på plats dagen innan. Man ska ju inbjuda sig själv att ta in naturen med alla sinnen så, Skål! Hur smakar Kolebäcken då? Om jag ska försöka sammanfatta dess bouquet på ett Bengt Frithiofssonskt sätt skulle jag säga stark humuskaraktär med inslag av mossa och eftersmak av champinjon. Kanske inte helt förvånande då den lilla bäcken ringlar igenom barrskog med mycket mossa. De tre munnarna jag sippade på ur glaset var inte vedervärdigt men inget jag vill ha som dricka eller smaksättning på riset. Är nog inte många människor som vet hur Kolebäcken smakar av egen erfarenhet. Jag ska skaffa ett vattenfilter och prova filtrera det nästa gång.
På återseende!
Relaterat inlägg: Busväder och risiga påskägg, Filtrera livets källa.
0 kommentarer :
Skicka en kommentar