Mitt namn är?

Hej! Mitt namn är (Vad?)
Hej! Mitt namn är (Vem?)
Mitt namn är Slim Shady

Haha, bara skoja ju! Slim Shady är ju rapparen Eminems alter ego och det kan man ju inte sno hur som helst.

Nej, istället är mitt nya namn Blomsterdrake!

Antar att det blev svårt att hänga med nu och ni undrar hur detta gått till, hur kan Pierre plötsligt heta Blomsterdrake? Jag ska förklara. Jag tänkte att jag lägger ju ner en betydande del av tid på japanska företeelser som har samröre på ett eller annat sett med zen-buddism. Inom aikidons sätt att träna finns influenser från arvet av tankegods från de som utövade teknikerna i det feodala japan, de som vi till vardags kallar för samurajerna. Ex. samurajer skapade den moderna shakuhachin och bildade en zen-buddistisk sekt kallad Fuke-shū på 1600-talet. Den japanska krigaradeln (samurajerna) älskade zen då den passade in i deras liv rent praktiskt.

Så jag tänkte när man ändå är typ hobbymunk som blåser zen i en flöjt och tränar aikido kan man ju skaffa sig ett Dharma-namn. Jag hittade några slumpgeneratorer på nätet för buddistiska munknamn och alla var typ skräp utom en. Den å andra sidan gav väldigt långa namn (dock poetiska sådana) enligt tibetanskt sätt, så jag plockade ut blomma och drake. När russinen var ur kakan var det lätt att ta det japanska ordet för blomma (花 Hana) och drake (竜 Ryū). Det sammansatta namnet Blomsterdrake skrivet med västerländska bokstäver blir Hanaryū och skrivet med japanska kanji 花竜.

Blomsterdrake, ett snällt och gulligt namn på en fredlig munk. Dessutom är drakar från österlandet lyckobringare till skillnad från västerländska dito.

Relaterat inlägg: Att skriva sitt namn på japanska

Stilla september, heliga september

Hejsan, hejsan latjolajbanlådan! Hoppsan, blev visst fel det var ju inte Fem myror är fler än fyra shakuhachi utan Shakuhachidagboken.

I helgen har det varit indiansommar med sol och över 20 plusgrader Celsius varmt. Jag har varit nere vid Solängekvarn för längre träningssessioner bägge dagarna och det har varit lika mycket moln bägge dagarna. Om jag snurrat runt 360 grader har jag sett fyra moln per dag.

Det har känts ganska konstigt att stå där nere och öva på ett nytt projekt jag har dragit igång, att lära mig en synnerligen populär julpsalm. Vilken det är har ni säkert listat ut med hjälp av ledtråden i rubriken. Antar att den konstiga känslan snart går över nu när vi går över till höst och dagarna blir kortare, kallare och mindre sommarlik. Med tanke på hur fort tiden går är vi snart i december när denna julpsalm hör hemma och förmedlar de rätta känslorna och stämning.

På lördagen var jag på kvällen i Kinna och lyssnade på rockbandet Right Out som spelade på Skrädderiet. Det var det evenemang som var lite av final för sommarens musikspelningar i kommunen. Ytterligare en reminder på att det är hög tid att planera sitt förhoppningsvis musikaliska julkort. Jag började planera detta redan förra vinter genom att spela in en videosnutt med juligtmotiv och snö fall i fall det inte blir ett bättre tillfälle i år.

Som vanligt har jag tagit noterna för tin whistle och som vanligt (no suprice) är musiken inte skriven i en pentatonisk skala. Det blir alltså lika som när jag försöker få till Happy birthday man får fixa till lite omarbetningar. Det funkar bara det finns igenkänningsfaktor känner man igen låten, precis sam mun kin loxa dubba taklin, bara första och sista bokstaven är rätt och man vet hur många bokstäver ordet har. Våra hjärnor är rätt coola!

Ett annat problem jag har än så länge är att jag bara, vart fall stort sett, träffar låga toner och Stilla natt går upp på höjden i en längre passage innan kommer till slutklämmen "oss är en frälsare född" som slutar djupt. Hinner förhoppningsvis fixa till detta med innan dags. Här nedan är ett smakprov på hur det låter så långt. Inte det bästa exemplet på hur det låter. Inspelningen är ifrån igår och jag lyckades som bäst inomhus på förmiddagen idag, fast då spelade jag inte in. Det jag spelade in på eftermiddagen lät klart sämst fast jag då tränat mest, så jag raderade det direkt utan lyssna igenom. Kanske tränat så mycket att det måste sjunka in och sätta sig den kunskapen som träningen införskaffat, typ överträning?

Vi firar ett år!

Hejsan! Förra söndagen hade jag och Barbie lite Party Party med stort P nere vid Solängekvarn och firade ett års jubileum för Shakuhachidagboken. Detta resulterade i ett vlogg-inlägg där vi visade upp omgivningarna kring Solängekvarn där allt började för drygt ett år sedan. Det första inlägget är daterat den 2 augusti 2016 så det är väl att betrakta som bloggens födelsedag men det dröjde ända till den 13 augusti innan firandet ägde rum, detta mest på grund av vädret vart dåligt på mina lediga dagar fram tills förra söndagen.

Mer än så tänker jag inte skriva här då det är ett video-blogginlägg så resten får ni titta på för att veta mer om vad som hände på kalaset. Därför säger jag på återseende och avslutar med att länka till de inlägg jag omnämner i klippet.Tjingeling!

• Historien före historierna här - Kort berättelse om bakgrunden till att dagboken blev till.
• Första försöket till att spela en melodi - Inlägget där äppleträdet är med.
• Matsu no ma shakuhachi camp flyttar - Videoklippet från min andra plats på Byaberget.
• Jag och hösten är tillbaka! - Inlägget med flest sidvisningar.
• Min första publik? - Första inlägget.
• En flöjt som heter Barbie - Mer om shakuhachin döpt till Barbie.
• Jag och Barbie har varit på 80 års kalas - Om det mindre lyckade framförandet av födelsedagsfamfar.

Barbie badar

Barbie har blivit lite äckelpäcklig på insidan och behövde bada så hon fick bada jacuzzi i handfatet med lite diskmedel. Fördelen med okonventionella material är att man kan använda okonventionella metoder vid rengöring. En bambuflöjt hade svällt i kontakt med allt vatten och sedan krympt igen vid torkning vilket hade troligen slutat med en spricka. Sprickor i en bambuflöjt behöver lagas av en shakuhachi-tillverkare som vet vad denne gör och sådant kostar pengar, ganska mycket pengar.

Jag hade kunnat rengöra henne på traditionellt vis med att ta en lagom stor bomullstygbit fuktad i vinäger eller sprit och fästa tygbiten med ett snöre med en tyngd i andra änden och dra tygbiten genom flöjten. Känns dock som en mer grundlig rengöring att skrubba henne i handfatet.

  Jag rengör flöjten regelbundet med att torka av henne men sist jag spelade så upptäckte jag att vid andra fingerhålet fanns något som såg ut att vara grått ludd som fladdrade lite som en tunga i botten på hålet. Kunde ju vart penicillin eller början på en delikat ingrediens till en exklusiv ost, men med tanke på det jag skrev i inlägget Sjuk av flöjt? kändes det dumt att chansa, med tanke på färgen på vattnet var det nog inte bortkastat. 

Shakuhachi i heavy metal? Hell yeah!

Att shakuhachi är ganska populär i modern kultur är kanske inte helt okänt för den som gillar film och musik, och jag har också berört det lite tidigare i ett inlägg här på bloggen kallad "Historien före historierna här". Där gav jag lite exempel på populärmusik och filmer som gav upphov till mitt tidiga intresse för detta instrument. Längs vägen har jag även lärt mig att shakuhachi även funkar bra i genrer som jazz där shakuhachi-spelare som John Kaizan Neptune och Bruce Huebner med fler har skrivit jazzmusik exklusivt för instrumentet och släppt hela skivor med jazzmusik för på shakuhachi.

Vad jag inte hade tänkt mig förrän jag rätt nyligen snubblade över ett japanskt band som heter Wagakki band var att hitta shakuhachi i heavy metal-musik (låt vara att det är i subgenren folk metal, men likväl).

Wagakki band (wagakki betyder på japanska traditionella instrument) är ett sjumannaband som blandar traditionella japanska instrument som koto, shimasen, taiko och... taadaa... shakuhachi med moderna instrument som elgitarr och elbas samt trummor. De lyckas enligt mig arrangera denna saliga blandning av analoga och elektriska instrument på ett intressant sätt, och med både vanliga trummor och japanska trummor (taiko) blir musiken både tung och snabb för instrumenten som koto, shimasen och shakuhachin som man är van vid att höra i mer stillsam traditionell japansk musik att sticka ut i.

Killen som spelar shakuhachi i bandet heter Daisuke Kaminaga och lika intressant att lyssna på hans spelande finner jag att lyssna på sångerskan Yūko Suzuhanas vackra röst och sätt att sjunga trots att jag inte förstår många ord på japanska. Bandet har funnits sedan 2013 och har släppt 3 fullängds album. Blir ni intresserade av ett smakprov så finner ni ett klipp här:

Nu är det otvistigt bevisat att musikinstrumentet som skapades som ett icke musikinstrument utan ett meditationsverktyg för zen-buddistmunkar klarar ta mig fan allt!

Vill ni veta mer om bandet finns det intervju med dem här: Första delen, Andra delen.
Vill ni se mer av den finns det här en härlig och visuellt vacker livekonsert.

Headbanga lugnt och på återseende! Ciao!

ShakuJam - Part 2 är här!

Hejsan, hejsan!

För en tid sedan satt jag och lattjade runt lite med en sparad inspelning av mig själv spelandes på Barbie (länk till inlägg om Barbie för dem som inte redan känner till  henne) i ett ljudredigeringsprogram. Resultatet av det jag klippte ihop överraskade mig själ på ett trevligt sätt så jag gjorde en musikvideo av det hela, ShakuJam - Part 1.

Jag fick även lite positiv respons på klippet och en del feedback. En av synpunkterna var att den var lite för kort och avslutade abrupt. Eftersom en del gillade videon föddes tanken på att göra en lite längre variant på samma tema och nu efter två veckor lite filande på projektet är den äntligen här!

Under skapelseprocessen som denna gång varit lite mer målmedveten driven process kom jag på att dessa skapelser är mer än en musikvideo. Det är även en dokumentation över min utveckling som shakuhachi-flöjtist. Videorna blir en dagbok i dagboken om min utveckling. I denna version kan man bland annat märka att jag orkar spela längre per andetag och en viss förmåga att skapa lite vibrato.

Med denna insikt har jag skapat ShakuJam - Part 2 utan coola postproduktionseffekter som Adverb, vilket användes flitigt i första versionen. Så denna och eventuellt kommande kommer vara ren och avskalad och naturtroget shakuhachi-ljud spelat på toppen av vad jag kan prestera vid det givna tillfället.

Videon är inspelad längs stigen förbi mitt shakuhachiläger som jag presenterade i en video i början på april. Kan kanske vara intressant för någon att jämföra hur det såg ut då med nu. Ormbunkarna efter man passerat stigen mellan tallarna är ofantligt mycket högre! :)

Enjoy!

Att putsa sin stålkula och bränna vaxljuset lagom

Då var jag här igen med ett nytt inlägg som denna gång kommer kretsa kring ett Aikidoseminarium jag var med på förra lördagen (17:e) på YogaKloster med Linda Holiday. Linda är chefsinstruktör på Aikido of Santa Cruz i Kalifornien och vigt stor del av sitt liv till aikidon sedan 1970. Hon har även skrivit en bok som heter Journey to the Heart of Aikido, som jag inte läst ännu då jag av princip inte längre läser tryckta böcker och böcker som dessa knappast blir inlästa som talböcker. Hur som helst Linda och den underbara dagen berörde mig till den grad att jag gjorde något annat som jag inte heller brukar göra då det också kostar massa energi som synskadad. Jag skrev ett tack till henne inte bara en hel framsida av en lapp utan även fyllde baksidan där jag lovade att läsa boken. Bakom löftet låg dock ett visst övervägande där jag tog med i beräkningen att hon hade lagt upp boken på ett sätt att man kunde läsa den lite i taget och läsa de olika kapitlen i egen ordning. Vi får se hur lång tid det tar att infria detta löfte som man inte bryter så lätt!

Som sagt jag har inte läst boken än men Linda själv berättade om den och även högläste några stycken ur den. Ur detta och reflektionerna kring det hela växte den konstiga rubriken fram.

Att putsa sin metallkula är en metafor för självkultivering. Om man ser sig själv som en opolerad kula av metall så kan man jobba på sig själv och därmed polera fram en skinande glans. Ett problem kan vara om man inte varierar sig och provar på nya vinklar och sätt är att man bara polerar en begränsad yta som blir jätteblank men lämnar resten av kulan opolerad. Hon menade därför att det var viktigt att träna andra stilar och för olika lärare och därmed få annat än exakt samma fläck gnuggad och bearbetat till skinande glans. Detta fick mig känna mig mer motiverad att både hålla igång aikidon på en viss nivå samtidigt fortsätta på den i förhållandevis nyligen inslagna vägen med shakuhachi. På tal om det så kan jag nämna, såhär i förbi farten, att jakten på sensei har burit frukt. Vägen fram blir så mycket lättare med en lärare. Jag har fått svar på mitt brev och personen (som jag hoppas får anledning att presentera senare) som jag skrev till har svarat tillbaka och är villig att ta mig som elev och lämnat sina villkor att förhandla om, gäller främst att hitta tider och dagar som passar oss båda.

Nog om detta (för denna gång), nu fortsätter vi med att bränna ljus! Fan va skoj att elda! Denna inställning har jag kommit underfund med att den har satt lite krokben för mig. Att vilja för mycket är att bränna vaxljuset för fort, att tvinga fram självutvecklingen. När jag var ung skulle jag bli världens bästa aikidoutövare och sedan världens bästa iaidoutövare och längre ner efter vägen världens bästa shakuhachispelare. Det är bra att ha en passion men tar man det för hårt leder det till frustration och besvikelser, så som med min flöjt som åkt ut och in ur skåpet periodvis i över tio år. Iaidon varade i drygt två år så jag kan inte uttala mig om den i dag men både relationen med flöjten och utövandet av aikidon som synskadad har fått ett uppsving sedan jag sänkte ribban. Denna bloggen är ett bevis på detta och den utveckling som skett på mindre än ett år. För att sprida ljus och värme till andra över en lång period gäller det att se till att vaxljuset byggs och eldas rätt Vaxljuset är givetvis även den en metafor men jag tänker inte gå in närmare på det här. Anledningen till detta är att jag fann detta avsnitt vackert i boken så jag lämnar den till att upptäckas av er oförstört i stället för jag ska snacka sönder den.

Glad midsommar alla och på återseende!

Fotot är från Pixabay