Nu när det är metrologisk vår och snön är borta tyckte jag det var dags att vårstäda lite i ”Da Shakuhachi camp”. Jag är ju trots allt den yttersta ansvariga över att det låg en trasig bänk och drällde under snön som visats i tidigare inlägg. Var ju trots allt jag som byggde den. Så nu har jag byggt om den från trasig bänk till vedhög. Tur att man är händig!
Som jag skrivit innan så misstänkte jag att någon hade haft sönder den, och trodde att denna någon måste ha varit en person. Vid närmare undersökning verkar det mer troligt att denna någon är naturen själv. Jag knöt ihop den med hampasnöre så att naturen skulle kunna återta den fall ingen längre använde den. Jag trodde bara att det inte skulle gå så fort, men de lilla rester jag fann av snörena var supersprött och föll i mindre bitar när man tog i dem. Jag vill heller inte bygga en ny med exempel polyestersnören som kan ställa till det för djuren i framtiden.
Det blev även en stund med te innan hemgång i solnedgången.
I språk finns det många ord som antingen stavas lika eller uttalas lika. Ett exempel från vårt eget språk är Rosa som både är en färg och ett kvinnonamn. Japanska är inget undantag från detta och ordet Kaeru är just ett sådant.
Kaeru betyder dels groda (蛙) och dels att återvända (帰る). Denna dubbla betydelse har gett grodorna status som lyckobringare i japansk kultur. Det är exempelvis inget ovanligt att där ha en lyckoamullet i form av en groda i portmonnän och pengarna man spenderade ska ge avkastning och återvända. Något annat som var populärt längre tillbaks i tiden var att ge någon som skulle ut på lång resa en levande groda i en bur för att bringa lycka över resan.
Jag är ju en litegrann en självutnämnd komusō, en historisk form av zenbuddhistiska munkar som vandrade riket runt och spelade shakuhachi för allmosor och vägen till upplysningen. Det är alltså med det senare exemplet ovan jag nu har en silvergroda i form av ett smycke runt halsen. Jag tänkte att det är taskigt mot en levande groda att bli släpad på inlåst i en bur och att det säkert medför massa minus på karma-kontot.
Det är minst ett år sedan jag köpte smycket från sajten Etsy och en amerikansk silversmed vars namn jag inte minns som sålde sina varor därigenom. När den kom var den medföljande silverkedjan för kort, när jag sedan fick tummen ur och hittade en silverkedja av bra längd brast denna på mindre än ett dygn utan fastna i något. Efter det blev grodan liggandes fram tills nyligen då jag börjat bära den som på bilden i ett nylonsnöre.
Men funkar det då? Klart det gör. Som Benjamin syrsa sjunger:
"Ser du stjärnan i de blå?
Allt du önskar kan du få
Om ditt hjärta har begärt
Vad du har kärt"
Det fina är att det egentligen inte behövs stjärnor eller amuletter, människan har fått av naturen en förmåga att skapa sin egen verklighet och den brukar kallas för Attraktionslagen (Law of Atraction på engelska) och gör det möjligt för oss att få vad vårt hjärta begär. Tillexempel utvecklar många hypokondriker så småningom den sjukdom de tror de har. Andra har varit svårt sjuka och alla har dömt ut dem men de visar att alla har fel. Så var noga med vad ni önskar det påverkar er. Själv tror jag att jag alltid kommer fram och gör det med stil med en silvergroda runt min hals.
Hej, och var bara lugn! Jag vet att titeln på inlägget ur en zen-buddhistisk vinkel är mycket oroväckande, men häng med till slutet innan ni ringer socialtjänsten för en orosanmälan. Det kommer att klarna!
För att ta det från början. Jag har alltså varit och besökt mitt gamla shakuhachi basläger av mig kallat "Matsu no ma shakuhachi camp". Det var ett tag sedan jag var här, minst ett år. Det mesta var sig likt och förutom att någon förstört min fina bänk (se översta bilden till vänster i fotocollaget) såg det orört ut för ögat. Bänken kan jag alltid bygga upp och till och med förbättra i version två. Det viktigaste är att alla träden runt omkring verkade må bra och ingen individ verkade fallit ifrån. Det kändes viktigt då det avverkas rätt friskt den senaste tiden runtomkring i skogarna runt byn och jag hörde skogsmaskiner ännu arbeta.
Jag förundras över hur alla träden tillsammans på en liten bergkulle utan knappt matjord som binder upp vatten och näring överlever och frodas. Där finns en jättelik tall och ett riktigt stort lövträd tillsammans med ett gäng halvstora granar. Allt kanske inte är så darwinistiskt som vi låtit oss tro? Kullen kanske frodas tackvare samarbete och kullen inte är en tyst krigsskådeplats i kampen för överlevnad?
Något att reflektera över medan jag övade på min shakuhachi, vilket också var något som var ganska länge sedan. Glädjande nog så verkar tiden varit lika snäll i det avseendet som med naturen omkring och jag fann mig snabbt till rätta att öva skalor och blåsa Ro. Ro är en ton som är viktig att öva ofta och noga som en grund. Om jag säger att blåsa Ro är som att träna Tai no henko så förstår i alla fall mina aikido-vänner vad jag menar.
Innan jag hann börja spela på min flöjt och därmed inte påvisade min närvaro nämnvärt fick jag besök av tre stora rådjur på väg genom området. Lägret ligger på en kulle som jag beskrivit och bredvid den finns en till större kulle. Mellan dessa bildas det en liten dal som blir en naturlig och enkel ed för att ta sig in och ut. Denna har visat på spår att utnyttjas av både människor och djur fast jag har aldrig sett någon innan förrän nu. Själv kommer jag hit från ett annat håll och tar en längre lite besvärligare rutt. Rådjuren avbröt sin sakta promenad längs dalen och flydde upp längs kullen mitt emot och gömde sig bland granarna där uppe på. Därifrån stod de och skällde ilsket ett tag. Tänkte att om jag hade kunnat spela den klassiska shakuhachi-stycket Shika no Tône (鹿の遠音) som kan översättas i still med Hjortens avlägsna rop. Det hade vart något passande att svara tillbaks med. De lämnade kvar sina spår i snön att påminna mig om dem som man kan se i bilden längst ner till höger i fotocollaget.
Då var det bara det mest intrikata kvar att förklara - sprit, snusk och te. För att smidigt och på ett miljövänligt sätt kunna värma mitt tevatten köpte jag ett fältkök som eldas med sprit och som i soldatmun kallades för Snuskburken av hygieniska skäl. Jag kallar min kort och gott för Snusk. Snusk är tillverkad 1971 och är således lite äldre än mig. Den har under sitt liv stått i förråd tills jag köpte honom och tog med ut till sitt rätta element för att göra sitt jobb. På bilden högst upp till höger i fotocollaget kan ni se när jag och Snusk lagar te. Det är mitt favorit skogste som lagas till. Det är ett kinesiskt svart te som heter Bai Lin Gong Fu (白琳工夫). Att dricka te i samband med zen-relaterade övningar är viktigt. Teblad är symbol inom buddhismen och i Japan finns en gammal skröna om Bodhidharma som blev så trött i en meditation att han höll på att somna. Han blev arg och skar av sig ögonlocken och kastade dem till marken. Där dessa landade växte det genast upp två buskar. Han provsmakade bladen och blev piggare. Spela shakuhachi träna budo och drick te är min avslutande rekommendation.
Det var min lagom äventyrliga eftermiddag i samvaro med en japansk zen-flöjt.
Förhoppningsvis är det inte bara ljuset som sakta börjar åter att vända tillbaka. Även jag har planer på att komma tillbaka till denna plats och återuppta resan där den avstannade. Som ni märker har det varit nästan tyst under två år. Anledningen till detta är främst två orsaker och den största orsaken, vart fall under 2020 har varit relaterad till hälsan. Jag tänker inte ta upp min Covid-19-resa (och annan tillfällig ohälsa) här då det är en annan resa en den som avses att dokumenteras här.
Den andra orsaken är att jag de senaste åren prioriterade Aikidon som fick ta överhand över zen-flöjtandet med träning i två föreningar och förtroendeuppdrag. Att aikidon fick övertaget över den mestadels tiden jag har att undvara beror förutom gammal vana på den sociala aspekten och att det är den enda fysiska träningsformen jag verkligen älskat under mitt vuxna liv (jag var 20 år när jag började). Som alla behöver även jag fysisk aktivitet mer allsidig och mer konditionskrävande än att spela flöjt i skogen.
Min sakta avtagande förmåga att se har dock den senaste tiden gjort att jag själv känner mig tillräckligt begränsad i mitt utövande att det som känts "okej, det funkar tillräckligt bra och det är tillräckligt kul" har försvunnit. Just nu är den Aikido-glädje jag känner av nostalgisk karaktär från fornstora dagar och nuet kring utövandet fyller mig med tomhet och saknad av den aikidoka jag en gång var. Så länge det känns så är det vettigare att spendera tiden något annat och varför inte här?
Som den Bruce Springsteen älskare jag är tänker jag på hans låt Glory Days när jag skriver. Så låt oss sluta med sentimentaliteten och "boring stories of...".
På återseende och om du är intresserad av Aikido passa på nu! Jag har lämnat några kvadratmeter matta till dig men kan komma att ta tillbaka den fall jag ångrar mitt beslut senare.
"Now I think I'm going down to the well tonight
And I'm going to drink till I get my fill
And I hope when I get old I don't sit around thinking about it
Detta inlägg är tillägnat till minne av Peter Niesing som stilla somnade in i sitt hem den 31 januari 2019 efter en visstid av sjukdom. Han skulle fylla 82 år den 25 maj detta år.
Jag träffade Peter för första gången september 1994 efter att ha sett en annons i en lokaltidning om nybörjarstart i Aikido. Jag var lite av en sökare efter att i barndomen sett tv-serien Shōgun (som baseras på James Clavells roman med samma namn) var jag helt begeistrad i praktiskt taget allt som kunde härledas till Japan. Jag hade tidigare prövat på Judo någongång under min högstadietid medan jag fortfarande bodde i Hälsingland, men den klubben gav inget skimmer av de japanska rötterna budo förväntades av mig att ha.
Nu tänkte jag att kanske finner jag det jag söker i Aikido hos Marks Budoklubb och hos en aikidolärare vid namn Peter Niesing. Kvällen då min aikidodebut skulle ske hade jag rafsat ihop det jag fann bäst till hands att träna i. Det fick bli ett par röda shorts och en vit t-tröja med texten "T-röd för god att kolsyra" mot en röd bakgrund på bröstet. Nu stod jag på tröskeln till träningslokalen beredd med min T-röds tröja och möttes av en man i femtioårsåldern. Mannen sken hela han som en sol och utstrålade massa värme och glädje. Glädje av att vara just här just nu, glädje att få göra något man brinner för men framförallt genuin glädje och nyfikenhet att få möta just mig, en okänd 20 åring i en ganska fånig tröja. Mannen tog min hand och presenterade sig som Peter och önskade mig välkommen med en liten aning till tyskaccent.
Efter träningen stannade många kvar och drack te långt in på kvällen och Peter pratade massa om Aikido och dess backgrund, filosofi och principer. Redan efter dessa timmar visste sökaren i mig att jag hade hittat hem hos denna varma man som frikostigt delade med sig av sig själv och sin djupa kunskap. Peter själv visade sig vara som jag en "japan-wannabe" och hade otroliga kunskaper och erfarenheter inte bara rörande japansk kampsport i allmänhet och Aikido i synnerlighet, utan också massa kunskaper om och kring mycket som var typiskt japanskt.
Jag stannade hos Peter och tränade Aikido och umgicks långt in på träningskvällarna och till och med bit in i natten och även hälsade på honom privat under resten av hans liv. Peter hade en ganska unik förmåga att förklara komplicerade saker på ett enkelt sätt så varje lång diskussion kände jag som ett litet uppvaknande (satori), ett aha-moment, där allt var enkelt och självklart en stund. Efter det kunde man återigen inte förklara själv dessa begrepp och tankegods på lika elegant vis och man kände sig som novis igen. Peter hade även enastående förmåga att alltid väcka nyfikenhet och lust att självständigt fortsätta sökandet på kunskap och information. Mitt huvud bär inte all den kunskap Peter förmedlade till mig i över 20 års tid, men nyfikenheten att söka kunskap i de ämnen vi otaliga gånger diskuterat vet jag kommer att alltid vara väckt.
Utan denna uppmuntran och lockelse att själv glänta på locket till kunskap om tillexempel taoism och zen-buddhism skulle jag nog inte suttit i naturen med en japansk bambuflöjt med sin sentida form rotat i zen-buddhism. Kort och gott utan min vän och inspiratör Peter skulle nog inte Shakuhachidagboken existera.
Till minne av Peter Niesing vill jag dela följande klipp. Stycket som spelas heter Tamuke och är en av de stycken som klassas som orginalmusik (Honkyoku) som de zen-buddhistiska munkarna kallade Komusōskapade under Edo-perioden i Japan. Dessa musikstycken skapades för meditation insamlande av allmosor och är snarare ett "ljudpoem" än det som vi annars normalt kallar musik. Tamukesom betyder "händer i hoplagda till en bön" har med sin karaktär av sorgsenhet och stillhet bidragit till att den ofta brukar framföras för att hedra och minnas dem som inte längre finns med oss i livet.
Detta har inte så mycket specifikt med shakuhachi att göra men det är japanskt och det är musik, och god musik förtjänar alltid uppmärksamhet. Det finns så mycket bra musik i världen att man upptäcker hela tiden nytt och i den processen även glömmer och sedan återupptäcker artister, låtar och genrer.
Fantastiska enka-sångerskan och skådespelaren Ōta Masoko, mer känd under sitt artistnamn Meiko Kaji är en sådan återupptäckt jag gjorde i går kväll på Youtube som jag vill dela med mig av. Jag upptäckte henne genom Quentin Tarantinos film Kill Bill, där hon i första delen deltar med låten Shura No Hana (Flower of Carnage) som börjar 40:37 i klippet, och i del två med låten Urami Bushi som startar 44:28 i klippet. Dessa två tillsammans med The Lonely Shepherd (också från första delen) av panflöjtisten (alla dessa underbara flöjter) Gheorghe Zamfir spelades sönder av mig efter att ha köpt filmmusiken på CD.
Quentin Tarantino var även påverkad av henne mer än musikaliskt då han uppgivit att filmen Lady Snowblood från 1973, där Meiko spelar huvudrollen och sjunger ledmotivet Shura No Hana har varit en av de många influenserna till sin film.
Jag förstår inte speciellt mycket japanska, men som en kommentar till Youtube-klippet så vackert sammanfattade behöver man inte förstå olika språk för att förstå musik som är hjärtats språk och hjärtats språk är universell:
"Music is the language of the heart and it does not matter where you come from and what language you speak because the language of heart is universal and you will understand it."
shaun nazari
Musikgudarna har varit mig nådiga den senaste tiden. Inte bara att jag återupptäcker fantastiska Meiko utan också Guns N' Roses på Ullevi, 60-tals kavalkad med Generation's 60s, Queen-tributefest i Borås och i kväll ska Alcvin bjuda på shakuhachi-spelning på Facebook.
Underbart!
Ps. Bilden är lånad från Flickr där den är publicerad under öppen licens och föreställer Meiko som Lady Snowblood i filmen med samma namn.
Det var ett tag sedan denna bloggen fick lite kärlek. Förra inlägget är från februari! Anledningarna är flera och är främst en kombination av två saker, där den ena är att jag känt mig halvhängig och utarbetad större delen av våren och den andra är att det inte hänt så mycket värt att skriva om.
En av anledningarna till min trötthet under större delen av våren är att jag för första gången på många år reagerade på pollen. Det var en konstig vår där allt bokstavligen blommade samtidigt. I maj kunde man gå ut och se vitsippor och lupiner blomma samtidigt. Helt galet! Jag har dock hållit flöjtandet någorlunda igång under tysthet från här.
Den 7 juli hände det ett fantastisk äventyr väl värt att skriva om här! Den uppmärksamme märker dock att det även var ett tag sedan den 7 juli var och jag kan återigen skylla på årets extremväder. Det har varit runt eller över 30 grader varmt i skuggan och tropiska nätter i vad som känns en evighet och jag har inte orkat sparka igång datorn på kvällarna.
Nu ska jag i alla fall berätta om det fantastiska som hände den 7 juli. Jag var inbjuden till bröllop, det allra första bröllopet jag någonsin blivit bjuden på! Det var inte vilket bröllop som helst heller, det var de underbara fina vännerna Robert och Fridas bröllop! Egentligen hade jag bara tänkt gå på bröllopet klädd i somrig skjorta och byxor och bara hänga med, men Robert ville annorlunda och skrev till mig på Messenger att han ville att jag skulle bidra med lite flöjt och skön humor. Det säger man ju inte bara nej till sådär (möjligen skyll dig själv med tanke på hur dåligt jag egentligen spelar), så den tänkta rätt anonyma bröllopsgästen fick tänka om och bli shakuhachi-ambassadör för ett hundratal inbjudna gäster. Jepp en redig utmaning med tanke att jag bara spelat en gång tidigare inför åhörare och det var på Peters 80-års dag då jag försökte sätta happy birthday. Jag vet ju att Shakuhachi är ett instrument som spelas väldigt mycket med kroppen, och därför är det svårt att spela på bästa förmåga om man till exempel är nervös. Det är ungefär som att försöka sjunga när man inte känner sig bekväm. Så en rejäl utmaning!
Jag förberedde mig för den stora dagen genom att öva på en japansk folksång som heter Hinomaru no Hata och som också är den japanska flaggans sång, ej att förväxla med Japans nationalsång (som också är kort, ganska enkel och väldigt gammal låt). Hinomaru är det inofficiella ickeformella namnet på flaggan. Den japanska flaggan är en av världens äldsta nationsflaggor.
För att vara mer shakuhachi-ambassadörmässig skippade jag västerländska kläder och klädde mig som på bilden, vilken förövrigt är tagen precis innan jag åkte. Ursäkta att jag kapade en bit av huvudet, men jag ville få med det viktigaste detaljerna av kläderna och jag kunde inte backa längre från spegeln på grund av väggen bakom. Vad jag har på mig är en Yukata (mer informell Kimono för främst inomhus och sommarbruk), vit Nagajuban (Underkimono), Obi (bältet knytet med en Kai no kuchi-knut på ryggen), vita Tabi (sockor) och Geta (sandalskor).
Själva framförandet gick väl som vanligt lite halvskakigt men trots det lyckades jag ju ändå förmedla en exotisk upplevelse. Skulle vilja våga påstå att väldigt få människor i detta land har i verkligheten fått se och uppleva en Shakuhachi, trots att stort sett vi alla har upplevt den via film och tv-serier och musik. När de ser En geishas memoarer, eller Braveheart (förövrigt lyckad musikkombination med fiol och shaku) kan de kanske minnas att de kom i kontakt med den magiska bambuflöjten som heter Shakuhachi på Roberts och Fridas bröllop, via en man i ankellång snäv klänning med vida ärmar och klumpiga flip-flops av trä.
lämnar denna postningen med att dela två Youtube-klipp. Det första är min vän Alcvin som är en shakuhachi-nybörjare med 25 års erfarenhet och officiellt utnämnd Shian (lärargrad) som framför Hinomaru no Hata som den ska låta. Andra klippet är från en scen ur filmen Den siste samurajen innehållandes min personliga favorit filmscen ackompanjerad av en Shakuhachi.
