Som sagt jag har inte läst boken än men Linda själv berättade om den och även högläste några stycken ur den. Ur detta och reflektionerna kring det hela växte den konstiga rubriken fram.
Att putsa sin metallkula är en metafor för självkultivering. Om man ser sig själv som en opolerad kula av metall så kan man jobba på sig själv och därmed polera fram en skinande glans. Ett problem kan vara om man inte varierar sig och provar på nya vinklar och sätt är att man bara polerar en begränsad yta som blir jätteblank men lämnar resten av kulan opolerad. Hon menade därför att det var viktigt att träna andra stilar och för olika lärare och därmed få annat än exakt samma fläck gnuggad och bearbetat till skinande glans. Detta fick mig känna mig mer motiverad att både hålla igång aikidon på en viss nivå samtidigt fortsätta på den i förhållandevis nyligen inslagna vägen med shakuhachi. På tal om det så kan jag nämna, såhär i förbi farten, att jakten på sensei har burit frukt. Vägen fram blir så mycket lättare med en lärare. Jag har fått svar på mitt brev och personen (som jag hoppas får anledning att presentera senare) som jag skrev till har svarat tillbaka och är villig att ta mig som elev och lämnat sina villkor att förhandla om, gäller främst att hitta tider och dagar som passar oss båda.
Nog om detta (för denna gång), nu fortsätter vi med att bränna ljus! Fan va skoj att elda! Denna inställning har jag kommit underfund med att den har satt lite krokben för mig. Att vilja för mycket är att bränna vaxljuset för fort, att tvinga fram självutvecklingen. När jag var ung skulle jag bli världens bästa aikidoutövare och sedan världens bästa iaidoutövare och längre ner efter vägen världens bästa shakuhachispelare. Det är bra att ha en passion men tar man det för hårt leder det till frustration och besvikelser, så som med min flöjt som åkt ut och in ur skåpet periodvis i över tio år. Iaidon varade i drygt två år så jag kan inte uttala mig om den i dag men både relationen med flöjten och utövandet av aikidon som synskadad har fått ett uppsving sedan jag sänkte ribban. Denna bloggen är ett bevis på detta och den utveckling som skett på mindre än ett år. För att sprida ljus och värme till andra över en lång period gäller det att se till att vaxljuset byggs och eldas rätt Vaxljuset är givetvis även den en metafor men jag tänker inte gå in närmare på det här. Anledningen till detta är att jag fann detta avsnitt vackert i boken så jag lämnar den till att upptäckas av er oförstört i stället för jag ska snacka sönder den.
Glad midsommar alla och på återseende!
Fotot är från Pixabay
