Matsu no ma shakuhachi camp flyttar

En liten guidad rundvandring i det nya Matsu no ma shakuhachi camp. Det förra Matsu no ma-lägret fick flytta då det låg för nära ett hus med en hund som verkar vakta kullen eller se mig som ett djur som måste ställas och skällas på.

Matsu no ma shakuhachi camp

Då har det i dag varit vad som känns första riktiga vårdagen för i år. Kunde lätt stå still en längre tid och öva med bara t-tröja och en tunn M90-skaljacka på överkroppen och tunna byxor.

Jag var på ett ställe i dag inte så långt i från bostaden som jag inte varit på sen jag flyttade bort från detta område. Jag tänkte att det skulle vara ett av mina basläger för att vara i naturen och öva. Håller på att införskaffa campingprylar att ha med mig i en ryggsäck så jag ska klara ett läger över en helg eller något längre om tid finns.

Jag är visst inte den enda som vistats här för det låg en omkull vält plaststol där i gläntan. Om man gör rent den lite så kan man låna den och jag har inget emot att dela platsen med någon.

Stolen låg mellan två tallar som i sitt utsatta liv i en glänta på toppen av en kulle ser lite härjade av naturen och dess element, eller ska vi säga att de såg livserfarna ut? Hur som helst de krokiga tallarna med vridna grenar påminner lite om de tallar man brukar se odlade i krukor som bonsai-träd. De följer väl inte direkt stilmönstret för en typisk bonsai men elementen i formen fanns där lite subtilt.

Platsen där jag tränar aikido på har givits inofficiellt namnet Matsu no ma-dojo. Dojo är benämningen på en plats man tränar do som aikido och matsu no ma betyder mellan tallar. Dörren till dojon låg innan mellan en plantering av tallar på varsin sida om dörren. Numer är dock dessa tallar borta. Jag hittade en trevlig plats med en plaststol mellan två tallar, därför döper jag platsen till Matsu no ma shakuhachi camp.

Nya år och nya tag

Hej dagboken!

Det var ett tag sedan jag skrev och tiden rinner i väg och nu är det redan mars. Sedan sist har jag hunnit klara av tre nyår vilket är det som avses i den något svårbegripliga titeln. Det första nyåret var vårat egna traditionella nyår den 31 december, det andra var det kinesiska nyåret den 28 jan. Det tredje som jag inte tänker gå närmare in på är att det blev nytt räkenskapsår på företaget jag arbetar på, inte så spännande och relevant här men dock ett nytt år bland de nya åren.

Var inte ute på nyårsafton men väl nyårsdagen som bjöd på förvårligt väder med ett stilla lugn ute. Jag antar att de flest tog det lugnt efter gårdagens firande. Småfåglarna runt mig levde upp och stämde in med sin sång och kvitter vilket fick det hela kännas som en otroligt bra start på det nya shakuhachi-året 2017. November och december hade nästan totalt regnat bort och jag hade inte direkt disciplinen att gå ut med rengponcho och pannlampa efter jobbet. Därför kändes denna dagen extra bra!

Bilden är ifrån den 8 januari och då kom det lite vinter istället för försmak av våren. Det var en trevlig kontrast att vara ute i som bröt av det annars förekommande senhöstlika och dystra. Det vara de dock inte länge innan det grå och mörka tog över igen men bilden finns kvar och passar bra till detta inlägg.

Sedan kom det kinesiska nyåret och bjöd också på en solig, klar och lite småkylig dag. Denna dag till ära gick jag till Abborrsjön och testade på lite campingprylar jag köpt från Kina. Barbie fick följa med trots att hon inte är kinesisk, men en shakuhachi har sina rötter i Kina då det är i grunden en vidare utveckling av den kinesiska xiao-flöjten (länken går till engelska Wikipedia). Det är liksom det som är japanskt signum att ta saker någon annan har skapat och göra om det och göra det till något eget. Vi befinner oss alltså nu i Tuppens år vilket bland annat ska stå för skapande och självförverkligande. Låter som en bra grundsten till ett bra shakuhachi-år om man förvaltar det rätt!

Februari blev en helt annan sak än den fina början som januari bjöd på kantat med sjukdom av varierande grad från halvkrasslig till sängliggande. Förkylning har gått hårt åt mina luftvägar och taskiga luftvägar och blåsinstrument är en riktigt dålig kombination.

Summerar man detta dryga halvår jag någorlunda seriöst satsat på instrumentet känns det som jag kommit en god bit på väg. Den senare tiden har dock utvecklingen stannat av en del och det jag märker mest av som framsteg är att jag kan hålla vissa toner längre och mer koncist, om jag är bra i halsen det vill säga.

Så det var en uppdatering av läget hittills. Väl mött en annan gång!

Jag och hösten är tillbaka!

 Både jag och hösten har varit frånvarande ett tag men nu är vi båda tillbaka igen. Vart hösten har varit vet jag inte, men jag antar att den har hållit sig undan ett år av ren artighet för de andra årstiderna. Själv drabbades jag av synnervsinflamation och min synskärpa dippade ner till 7% under drygt en månad. Att öva på flöjt under denna tiden var inga problem då man inte spelar med ögonen förutsatt att man inte ska läsa noter för att lära sig något stycke. Shakuhachi-noter skrivs traditionellt med kanji (japanska skrivtecken) och ofta sparade som bild i PDF-filer vilket gör att det blir omöjligt för datorn att syntolka med talsyntes. Skriva blogginlägg hade funkat men kostade för mycket energi just då kändes det som. Öva spela däremot som sagt var är inget svårt och går helt på känsel. Shakuhachin har bara fem fingerhål att hålla reda på vilket är ju ingenting mot alla pianotangenter blinda musikern Stevie Wonder måste hålla reda på.

Vad som har skett på utvecklingsfronten sedan sist är att jag upptäckt två nya toner i den övre oktaven. Har dock ingen som helst kontroll över dem, vilket innebär att jag bara hamnar där och när väl är där är det det enda jag kan spela tills jag trillar bort därifrån. Som jag sagt tidigare är detta något typiskt shakuhachi-lärandet på nybörjarstadium. Flöjten tycks leva sitt egna liv och som spelare är det bara att hänga med. Jag borde ta och spela in och lägga upp dessa två nya ljud på bloggen. Det får bli nästa projekt.

Som sagt det är höst nu med höstfärger, hög luft och jakttider. det får mig att tänka på en av mina favoriter bland de traditionella musikstyckena som zenmunkarna i Fuke-ordern under sista delen av den feodala eran i japan spelade för meditation och allmosor. Stycket heter Shika no tome (typ Avlägset rop från hjorten på svenska) och handlar om en ensam hjorthannes avlägsna lockrop på en hona som ekar i bergen. Här är den och vi ses!

Ett namn flera storlekar

En penis är en penis oavsett hur stor den är... Tänk vad enkelt saker är uppdelat i naturen! Annat är det i musikens värld, där ska en stor violin heta cello medans en liten kan kallas fiol.

Japanerna är mer okonstlade och följer naturens logik, där en shakuhachi är en shakuhachi oavsett hur stor den är. Namnet kommer ifrån längden på standardinstrumentet som är stämd i tonarten D och mäter en shaku (en japansk fot) och hachi (åtta) sun (delar av en fot). Shakuhachi betyder alltså "Enfotåtta" på svenska och den heter detta även om den är 1 shaku och 6 sun eller 2 shaku och 3 sun lång. Samma flöjt men olika storlek då akustiska instrument behöver det för att spela i olika tonarter.

Så enkelt okonstlat logiskt, en shakuhachi är en penis... Oops... En shakuhachi oavsett dess storlek medan längdmåttet en shaku och åtta sun alltid är 54.54396 cm hur man än mäter. Enkelt va?

Relaterade inlägg: En flöjt som heter Barbie.

Sjuk av flöjt?

Jag upplever att spela på min shakuhachi väldigt hälsobefrämjande. Det stressar av en och ger viss andningsövning som stärker kroppen. Allt är dock inte av godo och slarvar man med hygienen och rengöring av sitt blåsinstrument kan man visst bli dödligt lungsjuk av den.

Det gäller visst att hålla shakisen acceptabelt ren från främmande partiklar, mögel och bakterier så man inte andas in dessa dag ut och dag in. Väl samma som  att hålla kvalster i sängen någorlunda under kontroll så man inte andas för mycket kvalsterbajs varje natt.

När man läser om shakuhachivård på nätet utgår rengöringen med fokus på flöjtens bästa så den inte spricker som torka den invändigt och olja in utsidan tre till fyra gånger om året. Har inte läst något om desinfektionera den med sprit eller andra medel. Många shakuhachi av bambu har en pasta (på japanska kallad ji) som består av tonokopulver (typ av lerjord) blandat med japansk lack (uruchi) i pipan för att jämna ut insidan.  Vissa kan få allergiska besvär av den och det i sig är inte så hälsosamt. Jag vet heller inte hur denna pasta reagerar med olika desinfektionsmedel.

Så på det hela så känns detta som ytterligare en fördel med en plastflöjt som tål det mesta. Inga problem att ta isär den och ta på diskhandskarna och diska den eller torka av den grundligt med sprit.

Relaterade inlägg: En flöjt som heter Barbie, Ett namn flera storlekar.

En flöjt som heter Barbie

Vilken katshig rubrik va? Den låter nästan som en roman av Lars Backman. I detta inlägg ska jag presentera den andra nyckelspelaren som gör denna blogg möjlig, min shakuhachi. Utan minst en shakuhachi hade det inte blivit en shakuhachidagbok.

Min shakuhachi är precis som jag inte helt japansk utan vi är mer wannabes. Shakuhachin är tillverkad i USA och är en avgjutning i ABS-plast från en shakuhachi gjord 1976 och säljs under namnet Shakuhachi Yuu. Fördelen med plastflöjt är att man behöver inte vara rädd att den spricker som bambu kan göra även om man är noga att sköta den. En Shakuhachi Yuu känns närmast oförstörbar. Materialet i en Shakuhachi är inte heller (vilket man kan tro) det mest avgörande hur den låter och hur den är att spela. Det är inte så mycket vibrationer i materialet som ger ljudet utan luftströmmen i sig själv som passerar flöjten. Därför blir de viktigaste parametrarna hur flöjten är gjord inte vad den är gjord av. Men det är klart att en shakuhachi i bambu ger en mer autentisk och äkta känsla.

Så vad döper man en flöjt från USA gjord i plast? Barbie så klart! Mer självklart blir det när man tänker på denna textraden "Life in plastic, it's fantastic!" från låten Barbie Girl med den danska gruppen Aqua.

Relaterade inlägg: Historien före historierna här, Sjuk av flöjt?, Ett namn flera storlekar.